Boken har vunnit Pulitzer Prize for Fiction 2009 och har fått många fina recensioner. Men jag gillar inte. Jag gillar inte Olive och känner ingenting för övriga karaktärer. Dessutom är det så trist så att mer deprimerad stämning i boken får man leta. Den är fint skriven, denna bok som jag inte skulle betrakta som en roman, men mer gott om den kan jag tyvärr inte säga.

Betyg 2

Boken är lite av ett löfte som inte helt och hållet uppfylls. I början är den bara så vansinnigt bra och underbar, och den fortsätter vara bra, men inte riktigt riktigt så bra som jag i början trodde att den skulle bli. Många människor i boken tar jag till mitt hjärta, och det är vackra och speciella situationer som skildras, men jag kommer aldrig Olive nära. Det är också som om författaren flera gånger börjar med att beskriva ett vackert och harmoniskt tillstånd, för att sedan slänga lite peppar över det hela, för att avsluta i på ett litet missmodigt sätt. Inte alla gånger dock, och slutet är verkligen inte missmodigt. En väldigt fin bok i alla fall, som väcker lusten att läsa fler böcker av Strout.

Betyg 4

Pendlar mellan en 2:a och en 4:a för mig.
Jag har länge tänkt läsa den här boken och såg mycket fram emot att få läsa den. Dock insåg jag inte förrän jag väl skulle börja läsa att det här var en novellsamling som handlar om Olive Kitteridge, hennes familj och grannar i det lilla samhället i New England där hon bor.
Noveller är verkligen inte min tekopp. Bortsett från några av Maeve Binchy som jag uppskattat så kan jag inte på rak arm komma på någon novellsamling eller fristående novell som lämnat något större intryck på mig. Jag tycker faktiskt att noveller för det mesta är ganska intetsägande.
Jag gillar däremot den frodiga och vältaliga Olive, och här finns vissa lite längre noveller som jag tycker är ganska bra. Samtidigt finns här också noveller som är ointressanta och där huvudkaraktären enbart figurerar som statist i berättelsen.
Den är inte dålig, men den är långt ifrån så bra som jag trodde att den skulle vara.
Slutbetyg, en svag 3:a!

Betyg 3

Olive är lärare, kärv och kantig, säger det hon tycker, är raljant, slagfärdig och dömande. Vissa elever älskar henne, andra är rädda för henne, ”den mest fruktade läraren på skolan”. Hon är gift med sin motsats, den vänlige och timide apotekaren Henry. Hon behandlar honom nedlåtande och bossigt, men älskar honom ändå. Henry i sin tur tiger och lider och drömmer ibland om ett annat liv. Relationen till sonen Christopher är också spänd, han hör inte av sig så ofta och Olive kan inte förstå vad som är fel, hon älskar ju honom. Men självkritik är inte hennes bästa gren och att hon inte tål hans flickvänner gör inte saken bättre...

I tretton sammanhållna berättelser får vi följa Olive, hennes familj och en mängd andra karaktärer i den lilla kuststaden Crosby, Maine. Ibland är Olive huvudperson, ibland bara en bifigur. Hon är gränslös, otålig och saknar social kompetens och hennes vänner har det inte lätt. Om hon varit man hade hon kallats bufflig. Hon är inte oempatisk men ombytlig och inkonsekvent. Hon vurmar för en anorektisk flicka och stöttar en självmordsbenägen man men hånar den unga änkan Denise som förlorat sin make i en olycka.

Jag brukar gilla starka kvinnor men tycker illa om Olive, mest för att hon behandlar sina närmaste så illa. Tur man slipper henne i vänkretsen! Men hon är intressant och boken passar bra i en bokcirkel. I mitt ex finns faktiskt en rad frågor sist i boken, om henne och andra karaktärer. Elizabeth Strout är en lysande författare och detta är hennes mest kända bok. De olika berättelserna är allmänmänskliga och en spegelbild av samhället. Karaktärerna är väl skildrade, lite udda men oupphörligt intressanta. Mycket dialog gör boken lättläst.
En fantastisk bok med en otrevlig huvudperson!

Betyg 4