1900-talets stora politiska mästerverk. I ett gr.. Visa hela

1900-talets stora politiska mästerverk.


I ett grått, livlöst totalitärt samhälle existerar Winston Smith som en en av de få fria atomerna. Människornas vardagar är bundna av strikta lagar och bundenheter bestämda av "partiet".

Människorna är inte individer, de är kuggar i ett kollektiv där kampen för socialismen nått den nivå som kommunismens idéer uppenbarligen drevs av. Det fria tänkandet har blivit brottsligt. Alla röreslser kontrolleras av Partiet, även tankarna.

Denna till en början tänkta framtidsroman skildrar kommunismens tankegång och existens i ett samhälle utan frihet. Orwells vision om kommunismens svarta baksida slår en med full kraft och sorg. Winston Smith (döpt efter Winston Churchill och Adam Smith?) tillhör en av de som tvivlar, vilket till sin natur är brottsligt (krimtänk - kriminellt tänkande). Det finns många intressanta aspekter som kan belysas i denna underbara, hemska roman. Det politiska språket anses av somliga tråkigt och grått, men passar utmärkt in i en miljö som handlar om politiskt tänkande, intellektuell strävan och om kampen för frihet.

Något av det förmodligen mest hemska med denna berättelse är dels att den inte alls en gång i tiden varit omöjlig att skapa. Det hemska uppenbarar sig när den intellektuelle Winston i slutet för en diskussion med O´Brien om existentiella frågor, i tortyrkammaren (Kärleksministeriet). Här visar Orwell tydligt hur kommunismens retorik inte bara är smart utan även på ett sätt brutalt sann. Det handlar om perspektiv.
När han frågar vad 2+2 blir svarar Winston idealistiskt 4. O´Brien förklarar att det är lögn, att det vi kallar för sanning imorgon är lögn då vetenskapen ständigt förändras. Det som romarna tog för sanning var i mycket lögn, och det de trodde vara omöjligt vet vi idag är möjligt. Övertygande förklarar då O´Brien att den enda sanningen således blir den vi väljer att komma överens om, dvs. Partiets sanning är också den "objektiva" sanning, om nu något värt att kalla objektivt egentligen existerar.

För de som inte läst boken råder jag verkligen dom att göra det. Ingen bok har personligen påverkat mig politiskt lika mycket som detta mästerverk. Få böcker har på detta sätt låtit den mörka sidan vinna kampen, som ju verkligheten faktiskt ter sig, och skapat en sådan vilja till kamp mot det välde politiker medvetet och omedvetet skapar, i sin tyrraniska vilja att styra upp människors liv.

Mycket i boken är fortfarande brutalt aktuellt.
I en värld där Nittonhundraåttiofyra citeras och sprids som anti-kommunistisk propaganda i västvärlden och numera även i Östeuropa har man tydligt missförstått George Orwells syfte med detta verk.

Nittonhundraåttiofyra är Orwells facit över kommunismen, eller snarare över statsapparatens levande. Emanuel Goldsteins bok "Den Oligarkiska Kollektivismen", vilken man tillåts läsa urval ur, visar tydligt hans politiska medvetenhet, men också att kritiken går djupare än till att beröra just enbart kommunismen. Västvärlden och alla statsapparater följer en fast logisk process att göra sin struktur beständig och fast förankrad. Orwell såg detta, och i synnerhet kända han detta under sin bistra erfarenhet i kampen mot Franco (där Sovjetkommunisterna brutalt mördade icke-sovjet trogna socialister). På många sätt är Nittonhundraåttiofyra en uppgörelse med såväl kommunismen som kapitalismen och statssamhället i övrigt.

Sålänge en institution existerar likriktas tankar. Friheten blir ett falskt slagord och politikerna lurar sig själva. Nittonhundraåttiofyra visar på ett obarmhärtigt sätt allt detta, hur liberalismen (vår moderna allenarådande ideologi) strävar efter samma mönster, har samma vilja och samma idéer.



Lär känna Nittonhundraåttiofyra och glöm den aldrig.

Anarko-kommunismens stora namn, och en av de stora.. Visa hela

Anarko-kommunismens stora namn, och en av de stora anarkistiska tänkarna brevid Michail Bakunin, Peter Kropotkin (1842-1921) har skrivit ett litet verk vid namn Anarkismens Moral. Till skillnad från Bakunin var Kropotkin teoretiker och hade en god förmåga att uttrycka sig i text.


Jag ska till att börja med erkänna att jag inte hade några höga förväntningar på detta verk, då det dels inte är ett av Kropotkins viktigare, men också pga. att dess politiska berömmelse knappt existerat. Huruvida detta beror på att verket rangordnats som politiskt obetydligt eller dåligt, eller pga. tystandet av anarkismens som ideologi vet jag inte, och ämnar därför inte gå närmare in på det.

Det jag märkte vid genomläsningen av detta lilla verk på ca 60 sidor, var att språket var utomordentligt bra. Faktum är att få politiska, klassiska verk använder ett språk på detta klara vis. Kropotkins upplägg förvånade mig även, då det är klart, välstrukturerat och utan utsvävningar som Bakunin är känd för. Detta gör att verket i mina ögon blev betydligt bättre än jag hoppats på. För Anarkismens Moral bjuder även på intellektuella beskådningar av andra klassiska tänkare, så som Adam Smith, Darwin och Locke. Kropotkin visar med det att han var en intellektuell man, som inte var rädd för konflikter eller ens berömmande av oliktänkare. Faktum är att han berömmer Smith på en hel del punkter, och diskuterar hans syn på ett enkelt och synnerligen intressant sätt, som även ett barn skulle kunnat förstå:

"Det är detta, som Adam Smith utvecklar med ett öfverflöd av exempel. Han var ung då han skref denna bok, som står så oändligt högt över hans ålderdoms arbete: "Samhällets Välstånd". Fri från varje religiös fördom, sökte han förklaringen till moralen i det mänskliga väsendets naturförhållande, och detta är just anledningen till att mörkmännen med och utan prästkappa ha tegat ihjäl denna bok"

Man kan dock, idag 2005 , klart se att en del av iaktagelserna som Kropotkin gör är inaktuella och har utvecklats betydligt. Bl.a talar han om undersökningar av myror och bins samhällen, där det tydligt är möjligt att se att dessa båda (i synnerhet myrorna) har en inbyggd solidarisk natur. Om en myra stöter på en annan myra från samma stack, utan föda delar denna med sig genast. etc.
Idag vet forskningen att sådant sker mekaniskt, dvs. att myrorna inte tänker utan styrs av lukter som drottningen sänder ut etc.

Men detta gör inte att Kropotkins slutsatser blir felaktiga, bara att de utvecklas. För slutsatsen, att moralen är inbyggd i den mänskliga naturen (och även hos djuren) kvarstår. Samtliga varelser vet och känner skillnad mellan att agera ont eller gott. Och just det att Darwins evolutionsteori faktiskt också påvisar detta genom att: det är de som skapat det bästa och mest effektiva samarbetet som överlevt etc. Med andra ord är mycket av det som tas upp intressant än idag, förmodligen pga. Kropotkins analys av samtidens hjärnor etc.

Anarkismens Moral är, förutom välskriven och ovanligt välstrukturerad, en intressant bok som kan jämföras med Kommunistiska Manifestet mer än Bakunins "Gud Och Staten". Dock berör verket den moral som anarkister bör bekänna sig till, och inte övergång till nihilism, vilket gör att den är mera ett filosofiskt verk än ett ekonomiskt politiskt.

För alla som intresserar sig för anarkism, politik och moralfilosofi känns detta som en faktiskt ovanligt bra, lättläst bok, som än idag kan bidra till moraldiskussionerna. Synd bara att Kropotkin inte gör verket större, vilket skulle gjort det betydligt mera köpvärt och intressant, i en bredare mening.

Boken "Centralism eller Självförvaltning" består a.. Visa hela

Boken "Centralism eller Självförvaltning" består av utdrag ur den anarkistiske praktikern Michail Bakunins verk och skrifter. Boken är bestående av ca 160 tätskrivna sidor.


Boken är upplagd med en liten inblick i vem Bakunin var och vad denna verkade för, som inledning. Direkt därefter kastas vi in i denna persons tankevärld, inom alla möjliga områden. Allt från Striden med Marx till teorier om hur teknokratin skall och måste göras folklig, tas upp.


Det första som kanske kan ses som irriterande med denna annars mycket intressanta bok, är att det inte på förhand redogörs för varifrån de olika delverken kommer ifrån, dvs. från vilka av Bakunins verk som varje kapitel utgör. Detta ledde som exempel till att jag införskaffade hans verk "Gud och Staten", vilken sedan återciteras i en hel del olika kapitel i detta verk. Det kändes på olika sätt snopet, men är ett vanligt förekommande problem med denna typ av verk. De som läser mycket Chomsky vet precis vad jag talar om, där minst fem av de svenskutgivna böckerna till stora delar innehåller samma dokument etc. Det är möjligt att det är svårt att komma ifrån då man talar om en persons generella tänkande, dvs. bygger en bok på utdrag, dock utges "Centralism eller Självförvaltning" av samma förlag som gav ut "Gud och Staten" här i Sverige, vilken kan få en att tycka att det klarare borde framgå.

Om vi nu istället fokuserar oss på själva verket är de tankar och åsikter som förs fram av mycket stort värde. I Gud och Staten talar Bakunin, som titeln påvisar, mer om just staten, religionen, förgiftningen av massornas sinnen etc. medan det inom detta verk mera talas om lite bredare perspektiv, som klasskamp eller dessutom om praktiska händelser och synen på dessa, så som Pariskommunen.

Bakunin är en mycket intressant människa att studera, både ur filosofisk som politisk synvinkel. Tanken att ingen auktoritet skall styra kan tyckas löjlig för de som växt upp med den vanliga hierarkiska ordningen, och dagens teknokratiska samhälle, men Bakunins tankar tycks påträngande aktuella, vilket som jag ser det tyder på en realistisk inställning och syn på samhällets ordning under dåtidens 1800-tal. I jämförelse med "Gud och Staten" värderar jag dock inte verket lika högt, vilket till stor del beror på att många trådar lämnas ofullständiga (eftersom detta är en bok med utdrag), samt att "Gud och Staten" just är en bok där Bakunin mera okontrollerat tillåts uttrycka sina tankar och idéer, ven om det i många fall just leder till utsvävningar och för stora sidovägar kring huvudämnet.

Det som gör att boken faktiskt är mycket läsvärd är just tyngden i Bakunins anarkistiska åskådningssätt, vilket har mycket vettigt att säga om världen idag. Faktum är att åsikterna kanske är mera aktuella idag, än förr?

Innan jag påbörjar recensionen av detta enorma ver.. Visa hela

Innan jag påbörjar recensionen av detta enorma verk, vill jag bara nämna ett problem som uppstått i och med bokens omlansering.

Boken som skall recenseras heter "Che Guevara" och innefattar båda delarna av Jon Lee Andersons enorma biografi om just denna legendariska revolutionär (ISBN: 091-7001-055-2). Det som sedan hänt är att biografin delats upp i två delar, en vid namn "Ständigt mot seger 1928 - 1959" och den andra vid namn "Fosterlandet eller döden 1959 - 1967" (ISBN:9173430021). Konstigt nog har versionen som jag har, dvs. med båda delarna i samma pocketbok upphört, dvs. utgått ur sortimentet hos Månpocket (som lanserat den), och Leopard förlag har sedan tagit över produktionen varpå enbart del två tycks vara möjlig att köpa idag. Konstigt eller dåligt? Hur som helst skrider vi till verket.



Jon Lee Andersons minst sagt enorma biografi över mannen Che Guevara, på över 1000 sidor, är fruktansvärt välskriven. Det första man märker är just detta. Genom den mest avancerade journalistisken har Anderson lyckats gräva fram intressanta, roliga och viktiga händelser genom intervjuer av de som var med, eller är personliga släktingar etc. till Che Guevara. Detta gör också att verket känns otroligt sprängfyllt av ren kvalitetslitteratur. Biografier brukar annars ha en tendens till att vara både enkelt skrivna, och väldigt långtråkiga, vilket Anderson mirakulöst undviker med detta biografiska mästerverk.

Som sig bör, börjar han med den lilla Che Guevaras födelse, dennes äventyr i Argentina och med vännerna, till sin slutgiltiga död i Bolivia av CIA stödda trupper, 1967. Boken är inte bara ett harem för Che Guevara intresserade människor, utan också propfylld med intressant information om det Latinamerikanska politiska läget på denna tid, för att bättre förstå Guevaras agerande och känslor. Anderson har verkligen lagt ned sin själ i detta verk, och det märks tydligt.

Objektiviteten känns förhållandevis stor. Att en amerikan skriver ett porträtt av en legendarisk kommunist skulle kunna leda till vissa oroligheter på denna källkritiska punkt, med faktum är att Anderson gör ett tillsynes väldigt objektivt arbete, och ett väldigt trovärdigt arbete dessutom. Tveklöst är detta den bästa Che Guevara biografi jag läst (och förmodligen kommer att läsa), då den har mer än trillräcklig med fakta; allt från roliga insidenter till allvarliga politiska diskussioner och världspolitiska analyser. Allt känns oerhört välstrukturerat och trovärdigt.

Att recensera detta verk gör mig faktiskt smått lyrisk. Denna biografi är utan tvekan ett måste för alla som intresserar sig för Che Guevara, Kuba, eller Latinamerika. Det faktiskt enda negativa jag kan invända mot verket är att det många gånger kommer upp oerhörda mängder fakta, som exakta beskrivningar av en meningslös dag i Sierra Maestras berg, som kan förefalla onödiga för helheten. Men detta är egentligen en form av lyx-kritik. För om ett arbete innehåller "för mycket" fakta, gör det väl egentligen ingenting? Det går enkelt att hoppa över denna del om så önskas, vilket inte skadar historien som helhet.

Nej, utan att tveka kan jag bara konstatera att detta är ett måste för de som intresserar sig för området. Historia, politik och Che Guevara, nästintill i överflöd, gör att verket mer än lever upp till det man hoppas. En solkar 5:a. Hoppas bara ett Leopard förlag skärper sig och åter ger ut en nyutgåva av del ett, eller om de så vill åter ger ut båda delarna i en bok!

Det egentligen mest tragiska med denna bok är att.. Visa hela

Det egentligen mest tragiska med denna bok är att den just blivit vad den är.
Bokens extrema lansering och lyckande beror varken på litterär godhet eller insikt, utan tvärtom, på att en teori lanseras som får de religiösa prästerna att vakna och klia sig i naveln.

Om man skulle dela in boken i två delar, dvs. en faktadel och en språklig, skulle den försnämnda möjligen få en 3 då en hel del intressanta teorier tas upp, och gör att det kan finnas ett visst intresse. Den sistnämnda kategorin däremot är löjlig att ens ta in på en betygsskala. Språket är både dåligt och tråkigt, och skapar absolut ingen som helst atmosfär.
Inte helt orimligt skall boken snart bli film, vilket inte bör vara några problem då den just är skriven med en sådan i tankarna. Ju mer man visualiserar varje kapitel i huvudet förstår man att Dan Brown ser på varje scen genom en kamera. Det är enkelt, dåligt och faktiskt ganska tråkigt.

Det enda som faktiskt får en att läsa denna boken är just för de teorier som den tar upp. Språket är vad som kan kallas för pop-litteratur och bjuder synnerligen inte på något anmärkningsvärt, tvärtom hade Björn Ranelid helt rätt när han påstod att 20 av hans gymnasielever i varje klass kunde skriva bättre.

Da Vinci-koden är överreklamerad och inte alls någon litterär klassiker. För det, krävs ett bra språk. Faktan som diskuteras kan man läsa och komma åt ur mera objektiva böcker som inte kräver en stel dialog, där tyngpunkten ligger på ett gudomligt barnsligt avslöjande av såpa-kaliber då grannfrun får reda på att hennes dotter haft sexuellt ungänge med rörmokaren.

Lars Gustafsson och Jan Myrdals bok "Den onödiga s.. Visa hela

Lars Gustafsson och Jan Myrdals bok "Den onödiga samtiden" är något av en svenska klassiker. Den första utgåvan kom 1974 och väckte stort hat. Boken består av en debatt genom brevväxling mellan de båda herrarna, Gustafsson och dennes vänsterinriktade liberalism (idag sett) mot Jan Myrdal och dennes renodlade marxistiska.

För politiskt intresserade är denna boken faktiskt överraskande kul och intressant att läsa. De båda herrarnas trevande inledningar på varje brev, där de först börjar med att skriva lite om vad de gjort på sista tiden innan de ger sig an de frågor eller påhopp som skapats, är fantastiskt kul att läsa. Boken har en viss tyngd, som är svår att förklara, vilket gör att man vill läsa ut den utan att lägga den åt sidan. Jag tror att Sven Stolpes recension sammanfattar dilemmat bra:

"Jag tänkte ett tag ställa upp boken i min pekoralsamling. Jag ångrade mig. Den gick bus bas i värmepannan".

Boken är både bra och dålig, på olika sätt. Ibland förefaller diskussionerna vara på en barnslig nivå, medan det sedan stundtals istället förefaller skyhögt. Hur som helst är den mycket intressant och läsvärd, för de som intresserar sig för ämnet.

Intressant är också det nya efterord som utkommit i och med att boken först kom ut för ca 30 år sedan. Här skriver både Gustafsson och Myrdal om hur de ser på livet idag, 27 år senare. Mycket intressant.

Instämmer kort och gott med de positiva människorn.. Visa hela

Instämmer kort och gott med de positiva människorna ovanför.

För mig var detta en enorm överraskning, och ett enormt glädjebesked. Vallgrens språk gör mig lyrisk och för mina tankar till Wilde och dennas romantiska språk. Denna bok är minst sagt underlig, så underlig att den förtjänar an viss belöning för sin otroliga inramning av 1800-talets tankar och idéer.

Om samtida litteratur inte är något för dig, kanske denna boken kan få dig på andra tankar? Den enda roman av samtidsförfattare jag tycker förtjänar en 5:a!

Oscar Wilde, 1854-1900, brukar betraktas som en en.. Visa hela

Oscar Wilde, 1854-1900, brukar betraktas som en engelsk övermänniska med sylvass humor och djup insikt av sällan skådat slag. Dennes aforismer visar tydligt upp just både insikt, men också hur paradoxer är en del av varje princip:

"Det är de mest utseendefixerade människorna som är de minst ytliga".

Åtskilliga böcker är skrivna, enbart fyllda med Wildes romantiska aforismer, och är oerhört tänkvärda.

Wilde gjorde sig huvudsakligen känd som författare till diverse klassiska teaterpjäser, men han stannar kvar som en klassisk gestalt i och med den klassiska litteratur han producerade; såväl lyrik och noveller som korta berättelser och poesi.
Wilde skriver ständigt om den viktorianska dubbelmoralen, och den är på många sätt också dennes mål att såra. Som homosexuell blev han en del av samhällets mörka sida, vilken sedan också vände hans livsverk mot honom i rättssalen som argument för hans "felaktiga moral", dvs. homosexuella läggning (vilket var ett brott på denna tid).



I Dorian Grays Porträtt visar Wilde upp sin gudomliga sida som författare. Denna boken är inte bara en ren njutning att läsa rent språkligt, berättelsen som förtäljs är full av filosofiska tänkvärdheter och moraliska frågeställningar som blivit mer än bara en klassiker. Sedan jag själv läste den för åtskilliga år sedan har jag ofta valt att åter ta den i min hand, enbart för att läsa ett visst parti pga. det utomordentliga språket eller den kvivskarpa dialogen, som på många sätt också kännetecknar Wilde:


"Jag avkyr ditt sätt att tala om ditt äktenskapliga liv, Harry", sade Basil Hallward och gick mot dörren som ledde ut till trädgården. "Jag tror, att du i själva verket är en mycket god äkta man men att du skäms över dina dygder. Du är en egendomlig människa. Du säger aldrig ett moraliskt ord och begår aldrig en omoralisk handling. Din cynism är helt enkelt en pose"
"Naturlighet är en pose och den mest irriterande pose jag vet", utbrast lord Henry skrattande. De bägge unga männen gick tillsammans ut i trädgården och slog sig ned på en lång bambubänk i skuggan av en hög lagerbärsbuske. Solljuset flöt över de blanka bladen".


Ovanstående citat är egentligen det vanliga sättet i vilket boken drivs framåt. En dialog eller en diskussion, med olika perosner som alla representerar olika teorier och moraliska tänk. Tydligt i Wildes karaktärer är också den idealistiska personligheten, där allt är av vikt och inte alls.

Boken bjuder förutom på ett genialt, förträffligt språk, på en moralisk och tänkvärd historia, som har ett djup större än det man kanske först anar. I stort handlar verket just om konstnären Basil Hallward som målar ett porträtt av den unge, vackre mannen Dorian Gray. Men på något bessynerligt sätt, i denna akademiska miljö med intellektuella diskussioner, önskar den moraliskt förfallne Dorian Gray att det vackra porträttet borde åldras istället för honom själv. Och så blir också fallet.

Då Dorian Gray lever sitt lyxliv, drivet av egoistiska tankar och dygder, förändras ständigt porträttet till att bli en hemsk avbild. Tavlan kommer att representera Dorians inre väsen, hans själ om man så vill, vilket gör att han själv börjar förfalla i total depression och ångestfylld lida. Kampen som han för mot sig själv beskrivs på ett underbart sätt.


I mångt och mycket skriver Oscar Wilde en saga för vuxna, tänkande individer. Miljön tillsammans med den sago-stämning som gör sig påmind genom det romantiska språket är inte bara underbar, utan även unik. Min speciella personliga relation till Oscar Wildes litteratur till trots, är detta en bok att läsa och älska. Utan att tveka får boken en femma, detta pga. det förträffliga språk och den insiktsfulla, djupa och underbara berättelsen som på ett lugnt, vänligt sätt brutalt och agressivt skapar ett järngrepp om ens tankar.

Dalai Lama är här för att frälsa oss, på samma sät.. Visa hela

Dalai Lama är här för att frälsa oss, på samma sätt som Jesus en gång. Kanske överdriver jag något, med det känns lite åt det hållet.

Dalai Lama reser världen runt och håller föreläsningar om hur människor helt enkelt kan må bättre genom en sund och hälsosam livsstil, och ett nytt sätt att tänka. Han har därmed också gett ut några böcker för att påskynda, vad han i "Etik för ett nytt millennium" benämner som "den andliga revolutionen".

I stort sett är det också vad denna bok, eller detta lilla verk, utgår från, nämligen Dalai Lamas inbitna humanism och tro på en "andlig revolution". Han protesterar vilt mot flera politiska revolutioner och dess följder i form av krig, och menar att vilket system vi än väljer att ty oss till kommer vi inte ifrån det faktum att vi alla är djupt beroende av varandra, även inom marknadsekonomin (denna formulering visar faktiskt att Dalai Lama har en viss insikt i ideologisk konflikt, då kommunismen till stor del handlade om att skapa ett samhälle där varje människa tydligt skulle få insikt i att man var beroende och lika mycket värd som alla andra i samhället. Dalai Lama visar därmed att den "inre revolutionen" är viktigare än något politisk system).

Som vanligt skriver Dalai Lama barnsligt enkelt, vilket är utomordentligt bra, och nödvändigt för att han skall söka uppnå sitt mål. Huruvida språket är mästerligt eller inte spelar ingen direkt roll, eftersom detta enbart handlar om att på enklaste sätt förmedla en alternativ livssyn.

Men jag måste ändå säga att Dalai Lamas vilja, hur god den än är, inte ger mig mer än någon annan filosofs. Mycket av det Dalai Lama säger har redan sagts av just gamla filosofer, inom buddhismen och inom andra religioner. Detta gör självklart att jag inte ger verket som isolerad företeelse ett särskillt högt betyg, det är ju inget märkvärdigt alls.

Tankarna är fina, nyttiga och viktiga. De bör, precis som Dalai Lama vet, upprepas och spridas. Men att ge Dalai Lama all tack för detta vore som att bestjäla den riktiga bonden sina grödor. Verket är en uppmaning, som baseras på andra människors tankar (och direkt upprepar dessa), och för de som inte orkar bry sig med att sätta sig ner och istället skärskåda filosofins historia, är Dalai Lamas olika verk, och i synnerhet detta, en snabbkurs i nyttigt tänkande.

Denna snabbgenomgång av existentialismen, på 79 si.. Visa hela

Denna snabbgenomgång av existentialismen, på 79 sidor, är mera uppbyggd som ett försvar av mycket som denna filosofi blivit beskylld för. Sartre skriver enkelt (om man bortser från fack-termer som självklart är oundvikliga på området), i förhållande till andra verk, så som huvudverket Varat och Intet, vilken förefaller mig vara en nästan fantastiskt svår bok att komma igenom (personligen har jag enbart stött på långa uttdrag, vilka i sig själva är oerhört krävande).

För de som intresserar sig för filosofi och existentialism är detta ett måste. Kort och gott!

Albert Camus, Främlingen Denna bok visar tydligt.. Visa hela

Albert Camus, Främlingen


Denna bok visar tydligt Camus nihilistiska drag. Mannen, som de yttre omständigheterna gör till mördare, är fullkomligt genial i sin likgiltiga skepnad. Camus språk påminner för mig stundtals om den enkla uppbyggnad som kan skådas hos bl.a. Hemingway. Meningar som inte säger mer än det nödvändiga och ej heller med ord som beskriver särdeless mycket. Det som dock gör mig något skeptisk mot det språkliga bruket är att de stundtals korta, enkla och koncista meningarna byts ut mot dess motsats, nämligen långa överbetonande sådana, där det som tidigare utelämnats istället upprepas med onödiga synonymer. Detta till trots är jag en stor beundrare av Camus språk då detta används som bäst, även om mitt hjärta ligger hos språkmålare som Wilde.

Främlingen är den Camus-bok jag för första gången läste, och den visade då på ett tydligt sätt upp den nihilistiska tankegången. Mersaults öde bestäms helt av ytte krafter, vilka också småningom dömer honom. Den likgiltighet inför hela livets essens som boken visar upp är både tragisk och intressant, beroende på hur man väljer att se det.
Själva rättegången mot Mersault är en enda stor intellektuell njutning, där den brottslige helt lider av brist på empati, men ändå (som vi som läsare kan förstå) inhyser en större humanism än många av de andra i rättssalen. På något sätt får man känslor för den människa som uppenbarligen mer än andra kan vara kapabel till brott, då bristen på moraliska principer blivit moral. Och det är också här som boken får sin styrka.

Främlingen är en bok att läsa och betrakta, och under min andra genomläsning slogs jag av tanken om den inte egentligen är en användbar tankekraft mot den syn på brottslingar vi har idag. Mersault är egentligen ingen ond person, onda personer existerar inte. Hans studie av världen och dess invånare må vara full av likgiltighet, men ett sådant perspektiv är humanare än en syn där man avskyr somliga grupper etc.

Boken är intressant, dels ur filosofisk och nihilistisk synvinkel, men också ur ett rättsperspektiv där vi människor ofta tenderar att döma människor på de känslor de visar, eller rimligare INTE visar, utan att egentligen bry oss om tanken bakom.

Michail Bakunin, 1814-1876, var en rysk revolutio.. Visa hela

Michail Bakunin, 1814-1876, var en rysk revolutionär och ses idag som en av anarkismens historiska huvudmän.


Gud och Staten var och är en viktig klassisk, politisk och filosofisk skrift och anger det ideologiska synsätt som under historiens lopp blivit bespottat med titeln "anarkism".

Detta klassiska verk är inte på något sätt idag inaktuellt, snarare förhåller det sig precis tvärtom. Bakunins huvudverk visar tydligt de brister han besatt som teoretiker, men också de otroliga insikter han fick som praktiker. Gud och Staten är inte ett verk skriven på ett språk som bör avnjutas eller höjas till skyarna. Faktum är att den är skriven på ett sätt som många av oss vanliga människor förmodligen skulle kunnat göra bättre. Men detta snarare hjälper än stjälper själva innebörden av skriften, då den egalitära och anti-teknokratiska lärans praktiker just befinner sig på det plan som de han talar till.


Boken tar på ett synnerligen lekfullt och ofta häcklande sätt upp de brister och idiotiska läror som etsats sig fast i samhället under olika namn. På många sätt kan boken ses som anarkismens lyriska svar på Marx/Engels Kommunistiska Manifest. Författaren hycklar inte med sin litterära ovana eller sin bristande teoretiska förmåga, tvärtom poängterar han den. Detta är en av bokens drivkrafter. Men språkligt kunde den trots allt skrivit betydligt bättre. Ofta går ämnesområdena långt ut på sidovägar och allt för ofta tas samma område upp igen, med liknande eller samma argument om igen. Har man förbiseende med detta, och enbart intresserar sig för själva den anarkistiska mannens tankar och teorier, blir boken en ren njutning.

Bokens kontroversiella ämnesområden och perspektiv var då den kom otroligt kontroversiellt. Självklart pga. de revolutionära strömningar som då existerade i Europa, men också pga. den hårda anti-religiösa teori som som nästan hycklande lades fram som ett hån mot de troende. Än idag kan säkerligen många uppröras över Bakunins allvarliga lek med Kristendomens skapelseberättelse, där han menar att Djävulen i själva verket var den enda sanna individualisten. Jag väljer att citera denna underbara version i sin helhet:

"Bibeln, som är en mycket intressant och stundom mycket djup bok, om man betraktar den som en av de äldsta manifestationer som nått oss av den mänskliga visheten och fantasin, uttrycker denna sanning på ett mycket naivt sätt i sin myt om syndafallet. Sedan Jahve, som av alla de goda gudar som någonsin har dyrkats av människorna förvisso är den svartsjukaste, den fåfängaste, den grymmaste, den orättvisaste, den blodtörstigaste, den mest despotiske och den som är mest fientlig mot den mänskliga värdigheten och friheten, har skapat Adam och Eva av man vet inte vilken nyck, antagligen för att fördriva sin leda som måste ha varit fruktansvärd i hans evigt egoistiska ensamhet, eller för att skaffa sig nya slavar, ställer han frikostigt hela jorden, med alla dess frukter och alla dess djur, till deras förfogande och sätter endast upp en enda gräns för denna fullständiga njutning. Han förbjuder dem uttryckligen att röra vid frukterna på kunskapens träd. Han ville alltså att människan, berövad allt självmedvetande, skulle förbli ett evigt djur, ständigt på alla fyra inför den evige guden, hennes skapare och herre. Men då kom Satan, den evige revoltören, den förste fritänkaren och världarnas befriare. Han får människan att skämmas över sin djuriska okunnighet och lydnad; han befriar henne och färster på hennes panna frihetens och mänsklighetens insegel genom att driva henne att vara olydig och äta av kunskapens frukt".

Denna form av nästan barnsliga, häcklande beskrivning visar tydligt Bakunins underbara sätt att framställa saker, på ett sätt som är enkelt litterärt, men slående intellektuellt för den som intresserar sig.
Bokens uppbyggnad följer samma mönster och ger anarkismen sitt första filosofiska ansikte. Andra böcker om anarkismen finns idag tillgängliga, av författare som Rocker, Goldman etc. som också på många sätt ger en kanske bättre och mer faktabaserad inblick i den svarta ideologins system och tankesätt. Men ingen modern bok idag tar på samma insiktsfulla filosofiska sätt upp det anarkistiska filosofiska grundsystemet på samma underbara, underhållande sätt, som Bakunins "Gud och Staten".

Boken bör läsas av de som intresserar sig för ämnet, och om man tvekar kan man alltid förvänta sig annorlunda filosofiska perspektiv på samhällets organisation, som än idag gör en förbryllad över sin precision och sitt djup.
För faktum är, att Bakunin som den praktiker han var, i detta verk kunde förutspå bildandet av det nya klassamhället i vad Marx kallade "proletariatets diktatur", på ett sätt som ingen trode var möjligt då det först släpptes. Den som väljer att studera 1900-talets historia ur ett underifrånperspektiv inser ganska snart att Bakunin, till skillnad från Marx, verkade förstå människans natur bättre. Och framförallt roligare...

Det Kommunistiska Manifestet har kanske mer än någ.. Visa hela

Det Kommunistiska Manifestet har kanske mer än någon annan politisk skrift påverkat vårt moderna samhälle. Om man skulle studera vilka människor som läst detta, inspirerats och agerat är det utan tvekan det verk som tveklöst mest påverkat samhällets moderna utformning.

De klassiska inledningsraderna är inte bara legendariska, de tillhör även bland de mest citerade någonsin, alla kategorier.

Faktum är att denna skrift kan bli svår att recensera utan att inflika åsikter. Men hur man än väljer att se på det, är detta lilla verk av enorm vikt. Språket är också, om än torrt och akademiskt, av sådan utformning att precisionen tycks förbrylla mig än. I mångt och mycket är det faktiskt perfekt skrivet, i förhållande till budskapet, och orden är valda med precision. Inte helt konstigt att verket många gånger tagits upp och diskuterats i jämförelse med religiösa historiers uppbyggnad.

Detta verk är ett måste, för de politiskt intresserade, eller av allmännbildningsintresse. Betyget hamnar på en klar 4, delvis pga. det enorma precisa språket (som ändock är torrt), men också pga. det perfekta upplägget och intrycket som verket förmedlar.

Man kan diskutera åsikterna och kommunismens förfall och tyrrani, men detta verk är klassikernas klassiker, och tillhör Marx enda egentligen skrift där språket inte går i cirklar. Ett tveklöst måste!

Sartre visar med denna bok åter prov på sin goda b.. Visa hela

Sartre visar med denna bok åter prov på sin goda berättarkonst, som också kan skådas i Äcklet (en enligt mig bättre bok).

Dock har Muren blivit ett större verk rent populärt, vilket kanske inte är konstigt. Språket är som nämnt bra (men inte fantastiskt), med klara existentialistiska drag, som ju är en självklarhet för herr existentialism själv. Dock blev jag förvånad över den inledande berättelsen, Muren, där jag tycker mig se många klara likheter med Camus karaktärer och huvudkaraktären i detta fall. Just att de yttre omständigheterna på ett förödande sätt slår emot huvudrollsinnehavaren genom att en vild spekulation råkar vara korrekt, och leder till ett svidande nederlag, är i sig en snabb uppvisning i berättarkonst.

I vilket fall kan jag inte högakta denna bok på samma sätt som Äcklet. Dels därför att en hel del spekulationer förefaller mig vara "förtydligade" för att lämpa sig för en bredare läsarkrets, men också för att det riktigt dystra som infinner sig i Äcklet försvinner i och med korta berättelser.
Men det är oundvikligt att inte påverkas av denna bok. Det sätt på vilket olika omständigheter vävs samman, eller olika karaktärer, är mycket skickligt och mycket intressant.
Sedan berättelsen Rummet, med den ångestfyllda Darbédat sjunkit in i hjärnan, är det svårt att själv försöka hålla statyerna borta som tränger sig in i det medvetna.

En stark bok, som jag värdesätter lika starkt som Äcklet, även om den inte påverkat mig lika mycket, eller på samma sätt.

Det var efter vissa bävanden som jag faktiskt best.. Visa hela

Det var efter vissa bävanden som jag faktiskt bestämde mig för att läsa Bulgakows "Mästaren och Margarita". Jag hade extremt höga förväntningar på boken, vilket jag vet är farligt då ett verk som inte lever upp till dessa faller rakt ned i avfallskvarnen.
Men ack, denna bok, eller snarare detta mästerverk, gjorde mig rentav salig och trollband mig i flera intensiva dagar. Det kommer definitivt aldrig att lämna min själ, det är jag övertygad om.


Det inledande kapitlet, där vi lär känna Berlioz och Ivan Nikolajevitj, är inte bara magiskt, det är enligt min åsikt en fantastisk uppvisning i hur ett språk skall användas. Dessa ryssar och klassika författare vet hur man gör! Stephen King och andra "samtida" författare är bara rena plagiat på dessa fritänkande, underbara magiker (Stephen King plagierar uteslutande fransmannen Zola).
Men när samtalet med Woland blir så utomordentligt fullständigt, komplett och underbart, tänkte jag genast att ett så magnifikt inledande kapitel blir svårt att följa upp, ja kanske omöjligt? -Men jag misstog mig igen!

Att få stifta bekantskap med den romerske prokuratorn Pontius Pilatus på ett sådant vis som Bulgakow låter oss göra, känns inte bara spännande utan också som ett genis verk. Genom berättelser förtäljda av Satan, vidare genom ett skriftligt verk, och slutligen i fysisk form får vi studera Pilatus öde.

Men inte bara det enorma sätt på vilket Bulgakow skapar en unik, realistisk orealistisk miljö får mig att hylla detta verk. Karaktärerna som här introduceras beskrivs också med en sådan otrolig kraft, med en sådan levande dialog att jag knappt kommer kunna återgå till "vanlig" medelmåttig litteratur efter detta besök. Behemot blev min speciella favorit. Denna svarta "katt" (eller barnsliga demon, hur man väljer att se det) med sin otroliga humor och ironi fick mig att skratta högt åtskilliga gånger. Och Woland, med sitt bestämda, nonchalanta men ändå intensiva sätt blev en vacker och trovärdig version av Djävulen, i en intellektuell miljö besatta av clowner.

Man skulle kunna fortsätta i all evighet. Man kan säkert också diskutera ett eventuellt budskap med verket, men det lämnar jag därhän. Ett riktigt mästerverk är något som fångar en realism hos människor och tänkande, vilket gör att olika personer finner olika tolkningar av det. Precis som med en bild. Och detta är verkligen ett otroligt mästerverk i just det avseendet. Det fångar det ytterst mänskliga, genom omänskliga såväl som mänskliga karaktärer.

Det var svårt att inte fälla en tår i slutet. Dels pga. den otroligt vackra historien, men också för att verket just var påväg att ta slut. Jag önskar redan att jag skulle läsa boken igen, för första gången. Mästaren och Margarita är något, om inte det bästa, jag läst.
Jag väljer att avsluta min hyllning med samma rader som Bulgakow själv:


"Hans hjälte hade nu oåterkalleligen stigit ned i avgrunden och skulle aldrig återvända. Natten till söndagen, Uppståndelsens dag, hade förlåtelse givits åt stjärntydarens son, den grymme, femte prokuratorn av Judéen, riddaren Pontius Pilatus".

Existentialismens lärofader hade på äldre dagar sj.. Visa hela

Existentialismens lärofader hade på äldre dagar själv börjat utsättas för svår ångest. Sartre hade i andra halvan av sitt liv börjat göra revolt mot sig själv, och även mot sitt egna livsverk Varat och Intet, vilket han beskyllde för att utgöra moraliska pläderingar (något som existentialismen ju motsätter sig, då det är omoraliskt).
I och med sin syn på det reflexiva och det pre-reflexiva jaget önskade nu Sartre söka upp sitt pre-reflexiva jag (ungefär som det undermedvetna) genom att analysera sig själv och sin historia. Den som förstår sitt pre-reflexiva jag, förstår också sig själv. Just därför skrevs också Orden, denna självbiografiska bok, där Sartre sökte sig själv.

För det första slås man av att boken är indelad i två delar: Läsa och Skriva. Sartre menade alltså att han sedan valde att skriva, som sin mening i tillvaron. Detta är också intressant med tanke på att Sartre ännu senare i sitt liv beskyllde sig själv för att ha varit en omoralisk betraktare, som inte agerat tillräckligt. Därför valde han den mera renodlade politiska banan, med att stå långt ut på barrikaderna och proklamera revolution (under anti-auktoritära socialistisk banér).

Språket i boken var en fruktansvärd kalldusch. Då Äcklet och Muren båda innehåller ett mycket utvecklat och vackert språk, valde Sartre med detta verk en helt annan bana, nämligen strikta meningar fullproppade med semikolon. Faktum är att stilen visserligen tydligt visar Sartres mångsidiga skapande, men också att språket i sig självt är ohyggligt tråkigt att läsa enligt min mening. Ohyggligt tråkigt... Men förmodligen valde Sarte den vägen av en anledning, vilken förmodligen var att han på ett ofabricerat sätt önskade sätta ihop sina tankar och minnen utan allt för många påhittade, överdriva adjektiv (med andra ord ville han skapa en så objektiv bild av sin egen uppväxt som möjligt).

Hur det än ligger till med den saken var Orden ingen intressant läsupplevelse, även för en mycket Sartre intresserad människa som jag själv. Sartres självuppgörelse ger mig ingen njutning, i varje fall inte språkligt. Intellektuellt förs man dock självklart med, vilket är oundvikligt om man själv intresserar sig för existentialism. Det finns självklart sämre böcker än denna att läsa, men också otroligt många bättre och mera intressanta.

Federativs bokförlag ger här ut, genom Britta Grön.. Visa hela

Federativs bokförlag ger här ut, genom Britta Gröndahl, en politisk biografi över den smått kontroversielle Pierre-Joseph Proudhon, som myntade uttrycket: "Egendom är stöld".

Bokens fullständiga titel, "Pierre-Joesph Proudhon - Socialist, Anarkist, Federalist" ger det direkta svaret på en fråga som kanske varit minst lika intressant som mannens politiska verk, nämligen frågan huruvida Proudhon faktiskt var socialist, anarkist eller ens vänster? Det råder delade meningar om huruvida Proudhon faktiskt var anarkist, medan det finns författare som menar att han vitalt missförståtts och i själva verket är liberal eller rentav libertarian. Denna fråga berörs ytligt i biografins sista del, och svaret på frågan som Britta Gröndahl kommer fram till redovisas redan genom titeln.
Huruvida det faktiskt var så eller ej finner jag mindre viktigt, emedan jag måste konstatera att det skulle förefalla mig otroligt besynnerligt om han INTE var det.


Boken är en mycket bra inledning till mannen Proudhon och dennes verk. Jag fann mig direkt med i verkets logiska upplägg, och Britta argumenterar för olika ståndpunkter under verkets gång, på ett förhållandevis objektivt sätt, trots den redan etablerade anarkistiska hållningen.

Boken inleds med Proudhons liv och leverne, som sig bör, och övergår till diskussioner om hans politiska skrifter och tänk. Språket är utomordentligt bra anpassat till denna typ av biografi, och jag har inget direkt att anmärka i negativ mening på det. Jag fann mig snabbt dragen av Proudhons tänkande, som faktiskt inte är så tydligt anarkistiskt som författaren önskar.

Men för alla som intresserar sig för federativa idéer, och en ekonomisk politisk tänkare vars idéer fortfarande sätter sina spår i vår värld idag, är detta ett bra inledningsverk, och faktiskt ett verk som skapar sug efter Proudhons riktiga stora verk, där han kommer fram till den klassiska tanken att: "Egendom är stöld". Bokens betyg hamnar på en svag fyra, dels för att den möjligen brister i en del objektiva faktagranskningar, så som vi ovan nämnt, men också pga. att man gärna vill ha mer, där Britta ibland rundar av.

En mycket bra bok, som inledning till Proudhon, helt enkelt!

Hesse är en av de författare som har den där mysti.. Visa hela

Hesse är en av de författare som har den där mystiska förmågan att skapa en fullkomlig, naken insyn i en annan människas tankar. Allt eftersom hans författarskap fortgick utvecklade han sina besynnerliga författarförmågor till fulländning.
Rosshalde (1914) är den tragiska historien om Johann Veraguth och dennes förfallna tillvaro. Han är en berömd målare, en av de främsta i världen, och han lever för sitt arbete. Familjen, frun Adele och den äldste sonen Albert, har glidit ifrån honom. Hesse visar upp spår från en tid där familjen var enad, lycklig, men historien tar sin början då de sista banden håller på att klippas av.
Veraguth bor inte längre med sin fru i Rosshalde. Istället har han byggt ut sin ateljé en bit bort i trådgården, där han kan leva i det nämaste ostört, och utan de tryckande, beklämmande situationer som uppstår varje gång Adele och han möts - med deras historia ständigt jäktande i bakhuvudet. Den äldsta sonen Albert har gått förlorad till Adele, och Veraguth finner sig i situationen, men oroas ständigt.
Deras andra son, i trettonårsåldern, Pierre, är Veraguths ögonsten, det är hans enda anledning att stanna vid Rosshalde. De enda banden mellan frun och Veraguth rör denne son, hoppet driver honom att kunna lämna platsen med Pierre - men frun vägrar.
Därmed bygger Hesse upp ett scenario där människor som inte längre älskar varandra tvingas acceptera och integrera med varandra. Vi får följa Veraguths trankar och betänkligheter, hans otroliga kärlek till sin lille son, och kampen han för inom sig, i valet mellan frihet och utveckling, eller ett liv i fångenskap men med det han älskar mest i världen vid sin sida (Pierre).

Det behöver knappast tilläggas att denna roman, precis som Hesses andra verk, fullständigt trollbinder en. Man bygger upp sitt hopp när Veraguth får hopp, man känner depressionens skuggor när hans vilja undertrycks. Man blir Veraguth, man blir de osynliga, strama banden mellan familjens medlemmar.
Berättelsen utvecklar sig på ett enastående sätt och jag kom på mig själv med att fullständigt uppslukas av Veraguths öde. Hans grymma situation, och hans oerhörda hopp om att ensam får ta sonen till sig, berör på ett sätt som är få andra författare förmögna.
Berättelsen byggs långsamt upp, och innan man förstått hur, tar man till sig Veraguth i hjärtat. Han är ingen tänkare, som Harry Haller i Stäppvargen, vilket Hesse på ett enastående sätt lyckas förmedla genom de tankar som rör sig i hans huvud. Det rör inte på ett direkt sätt det existentiella som hos Haller, men väl på ett indirekt sätt, och lika medryckande. Det krävs förmodligen en oerhörd förmåga att kunna beskriva två så olika människors tankar, men ändå ge intrycket av att de båda är lika intressanta, intellektuella människor.

För de som gillar Hesse är Rosshalde en självklarhet. Historien är enastående och får en att hålla andan mot slutet, språket otroligt och färggrikt på ett sätt som enbart Hesse är förmögen till. Men vad som skapar bokens tyngd är, som vanligt när det gäller Hesse, de psykologiska aspekter där man inte bara känner igen sig, utan förhoppningsvis finner lärdomar, vilka man själv kan komma att ha nytta av.

När jag först började läsa denna lilla bok, blev.. Visa hela

När jag först började läsa denna lilla bok, blev jag besviken.
Språket tycktes mig inte vara tilltalande (kanske för att detta var min första Hesse bok), och jag var osäker på om det egentligen var filosofiskt svammel eller djup insikt som förmedlades. I vilket fall kunde jag dock inte förneka att språket var sanslöst vackert, kan någon det?

Hur som helst förstod jag vilket misstag jag gjort desto längre jag fick följa Siddharthas äventyr och jakt på fullkomligheten. Språket förändrades i mina ögon, från en misstanke om filosofisk flummighet, till självklar insikt och ett ovanligt djup, som jag faktsikt inte kan se på liknande sätt hos någon annan författare. Inlevelsen blev total och njutningen blev enorm då jag också förstod att man då och då bör stanna upp, fundera över den mening man nyss läst, och inte bara ploga sig igenom verket som man annars är kapabel till hos en hel del författare.

Siddhartha är en mycket djup, insiktsfull och tänkvärd bok, med massor av moraliska betänkligheter som ALLA kan leva sig in i och grubbla kring. Det blir dock inte toppbetyg, delvis pga. att jag ändå anser att Hesse ibland upprepar sig onödigt mycket, t.ex. skriver samma mening två gånger i rad, med olika ord etc. Men det är ändå helheten som är det viktiga, och många gånger ger denna upprepningsprocedur en viss ökad trovärdighet till bokens visdom, då de moraliska betänkligheterna kan ses ur mer än ett perspektiv.

Jag förstår de som kanske totalt avskyr boken, eftersom de förmodligen inte bekymmrat sig med att stanna upp och begrunda allt som sägs. Men det är onekligen värt det, och det känns lite som att man själv kommer en bit på vägen, i jakten på sig själv, i och med Siddharthas äventyr...

Johan Ehrenberg är en politisk författare och även.. Visa hela

Johan Ehrenberg är en politisk författare och även redaktör för den politiska vänstertidskriften ETC.

"Socialismen, min vän" är det första jag läst av författaren, och intresset kom upp då han flitigt medverkade i diverse debattprogram. Som "före detta" leninist trodde jag att Ehrenbergs bok kunde vara av politisk intresse. Till stor del misstog jag mig.

Till mångt och mycket är Ehrenbergs språkliga sida väldigt intressant. Man skulle kunna säga att stilen till stor del bättre lämpar sig som dålig roman, eller ett försök till filosofiskt politiskt resonemang på en ytlig nivå. I vilket fall menar jag att språket inte riktigt passar för området, som boken berör och diskuterar. Exempel är:

"Naken egoism är omöjligt för ett företag. Vem vill samarbeta med en annan om man imorgon får se allt man gjort gå förlorat för att en tredje pressade priset. Vem vågar anställa någon om man varje dag ska förhandla om lönen? Vem orkar arbeta om man inte vet vad man får betalt nästa timme?"

Dett verkar mera vara filosofi och allmänna tankar, än avancerad politisk filosofi. Samtidigt infaller Ehrneberg också efter ovanstående inlägg med ett rent filosofiskt inslag, utan egentligt värde än betraktelse av en mans tankar:

"Det är som med Gud. Den enda frihet vi har är möjligheten att tacka nej. Att inte vara med. Allt annat är samarbete och beroende".

Vad vill egentligen Ehrenberg med denna bok?

I stort handlar boken om Ehrenbergs syn på socialismen inför 2000-talet, efter det stora misslyckandet med kommunismen. Men tankarna verkar mera vara så ytliga, och faktiskt halv-dåligt skrivna, att Ehrenberg enbart verkat påbörja sin litterära mognadsprocess, eller knappt ens nått dit än.
Ofta finns det dialoger där Ehrenberg talar med socialister eller marknadsförespråkare, och där han efter en romantisk återspegling av själva diskussionen, lägger in något halvtaskigt filosofiskt tänkande (som ovanstående korta exempel).

Det som mest sänker bokens betyg är att man inte riktigt förstår syftet med den. Ehrenbergs marknadssocialism, dvs. vänster-socialdemokratiska tankar, finner inga vidare djupa argument till sin fördel, och språket lämpar sig faktiskt bättre i andra ändamål än detta. Exakt vilket finner jag svårt att avgöra. Kanske är Ehrenberg egentligen bättre på att skriva ekonomiska eller mera politiska skrifter än en form av självbiografisk romantisering av politiska iaktagelser, som denna bok?

Jag kan dock rekommendera boken till nyintresserade politiska människor, som vill förgylla sin tid med att läsa en fullständigt intetsägande bok, om egentligen ingenting. Men boken hamnar inte på sämsta betyg eftersom det här och där lyckligtvis tillkommer en del poänger (på över 300-sidor är väl inte detta helt dåligt?), och att Ehrenberg faktiskt skriver bättre än vissa andra författare. Kanske kan språket liknas vid Dan Browns när jag tänker efter. Vad jag menar med det är det upp till er att avgöra.

Boken Syndikalister, av Anna-Klara Bratt och Jonas.. Visa hela

Boken Syndikalister, av Anna-Klara Bratt och Jonas Fogelqvist, är upplagd genom intervjuer av olika aktiva syndikalister i dagens Sverige (1997), och deras syn på samhället.

Boken har ett enkelt, lättbegripligt språk, och är skriven på ett sätt som gör att man snabbt läser igenom den, utan att sucka.

Man kan självklart undra varför en bok skall skrivas om olika syndikalister, som alla är medlemmar i SAC. Har inte dessa gemensamt synsätt? Men det är just detta som ger en viss tyngd till dels syndikalismen som ideologi och tanke, då det ger ett stort utrymme för eget tänkande hos individerna som är dess anhängare.

Boken är också faktiskt mycket intressant. Mycket av detta sker just pga. alla de människor som intervjuas och deras otroliga erfarenheter inom rörelsen, och det icke-auktoritära synsättet.
Boken lär knappast flytta några berg, men är ändå värd att läsa för de som intresserar sig för syndikalism och anarkism.

Äcklet av Jean-Paul Sartre är en djupdykning i ex.. Visa hela

Äcklet av Jean-Paul Sartre är en djupdykning i existentialismens värld.


Huvudkaraktären Antoine Roquentin är en livserfaren intellektuell man, som slagit sig ned för att fullgöra ett historiskt verk. Att skapa och konstruera har alltid varit en inbiten vilja, en dröm i hans resande liv, varpå han en dag plötsligt bestämt sig för att fullföja sin dröm om fullgörandet av sin skapande lust, och därmed ta farväl av resandet som tagit upp åtskilliga år av hans liv.


Då Roquentin börjar arbeta med sitt historiska verk och allt mera konfrontera sina intellektuella tankegångar ställs han inför en allt mera ångestfylld vardag, en vardag av utanförskap och betraktelser. Det som slår en hårt och skoningslöst är hur en person i utanförskap egentligen inte bestämmer sitt öde pga. den situation denne ställs inför, utan hur man intellektuellt väljer att beskåda den. Roquentin studerar allt, analyserar allt, och upptäcker att han aldrig är en del av det han skådar. Om det som skådas är livet, vad är man då själv?

I diskussionerna på biblioteket, med en av litteraturens mest okomplext komplicerade personer, finns Autodidakten, som spelar den strävande, hoppfulle intellektuelle humanisten får Äcklet sitt riktiga djup.

Den ene intellektuelles kamp och studerande av den andre, deras kamp och stolthet i en miljö utestängd från det som betraktas är något av det mest hemska jag kunnat läsa.

Genom hela Äcklet finns en grå, mörk ton av meningslöshet och ett fjärran mål. De stunder då "Äcklet" tränger sig på, dvs. utanföskapets intellektuella väsen, skriver Sartre på ett sätt som får hans självbiografiska bok "Orden" att likna ett klumpigt barns penndrag; hur hela det mänskliga intellektet och sammanhanget kan liknas vid ett ölglas är inte bara slående, utan även fullkomligt genialt. Utanförskap och depression har aldrig beskrivit med så slående ord.


Äcklet är den, enligt mig, viktigaste existentiella romanen som skrivits. Frågorna som ständigt ligger närvarande: Vad är livet? Vad är meningen? Hur bör man leva om man inte har någon mening? är bokens tankar, och existentialismens för den delen.
Att jag rangordnar denna bok som den största existentialistiska romanen, före Muren, är till viss del också pga. den brist på utbud som existerar. Många böcker tar visserligen upp utanförskapets teori, dock inte på ett så intellektuellt och själsligt allvarligt sätt som detta verk.
Ett toppbetyg delar jag inte heller ut, mycket pga. bokens inneboende brott mot sig själv. Slutet är på många sätt inte vad det borde eller kunnat vara, missförstå mig rätt. Den psykologiska uppgörelsen med den borgerliga världsordning, där det som produceras är det viktiga och inte det kreativa arbetets essens, är påträngande och välformulerat, men med detta slut hänger sig Sartre åt den optimistiska humanismens åt vilken existentialismen i själva verket inte tillhör.


Annorlunda tolkningar existerar. En synnerligen intressant sådan är bl.a. att Äcklet kan ses som existentialismens uppgörelse med Nihilismen (Sartre mot Camus), där varje betraktelse är ett tydligt bevis på att likgiltigheten inom nihilismen i själva verket är en form av negativt inställd existentialistisk betraktelse, och inte alls bundet av yttre omständigheter.