Gör mig levande igen

Sigge skriver på en avhandling om Eyvind Johnsson. Ulla samlar in glasögon att skicka till Rumänien. Kajan står på Norrmalmstorg med en insamlingsbössa för Bosniens kvinnor och barn. Blenda sitter i Rinkeby och lappar ihop ett historiskt med sönderfallande sidentyg och Sylvia letar efter kulturarvet i gyttjan under en källare i Gamla stan. Den gamla Oda samlar dem till möten. Förr var de en syjunta. Nu för de samtal i en ond tid.
Men hjälper det att samtala?
Sigge börjar tycka att det är som när flicksopraner övar julsånger. Eller som romaner av Eyvind Johnsson. Det är vackert men det ändrar ingenting. I Europa pågår ett krig. Grymheten tränger sig på. Mörkret finns som en frän lukt utanför fönstren och det växer inne i människorna. Ruth har redan slutat träffa samtalsgruppen. Hon vill ha ordning och reda nu. Särskilt i bostadsområdet.
Att samtala är nödvändigt, hävdar Oda. Hela Kerstin Ekmans roman är i sig ett samtal, angeläget och lekfullt, Med Eyvind Johnssons romansvit om Krilon som skrevs som en motståndsroman i en tid både lik ocj olik vår egen.
Männen i Krilongruppen kände oro för sin värld, ett kväljande äckel som de måste bekämpa. Äcklet väcktes inte av namn som Omarska och Dretelj utan av Dachau, Revensbrück och Birkenau. Då var fienden fullt urskiljbar. Är han det idag?
Berättelsen om de sju kvinnornas tankar och erfarenheter har en mörk fond, men den är full av liv, vänskap och vardag, av både dråpliga och skrämmande händelser. Som en dov understämma löper historien om Mariella, den lilla flickan som letar efter sin försvunna storasyster Rosemarie.
Borde de samtalande kvinnorna ha vetat något om Rosemarie? Hade de kunnat förhindra den otäcka upplösningen?

Eller ligger värld intill värld intill värld med ogenomträngliga väggar?

Medelbetyg: 4 (1 röster)