Häxor finns överallt, och mer än något annat hatar de små rentvättade barn. Dessa luktar som hundbajs och bör utrotas till varje pris.
En liten pojke, som nyligen blivit föräldralös och fått flytta in hos sin mormor, får höra berättelserna om att häxor finns på riktigt och hur man känner igen dom. Han får också lära sig att de finns där man minst anar det och alltid vill en illa.
Därför blir det en obehaglig överraskning när hotellet, som han och hans mormor tagit in på, även gästas av en konferens för häxor - där huvudämnet på dagordningen är hur de ska gå till väga för att utrota alla barn i Storbritannien.
Boken är på ett sätt en väldigt enkel historia berättad på ett väldigt enkelt sätt. Men den är också fylld av massor av finurliga och fantasifulla detaljer som gör den till en rolig läsupplevelse.
Vissa vändpunkter är mycket förutsägbara, medan andra kommer som totala överraskningar – vilket gör att boken aldrig blir tråkig trots sin enkelhet.
”Häxorna” har jag hört beskrivas som en komisk skräckis för barn, och i det kan jag bara hålla med.
För som vuxen, utan någon barndomsrelation till boken, kan jag vare sig säga att jag tyckte den var speciellt rolig eller skräckinjagande. Jag kan bara beklaga att jag aldrig fick uppleva den som liten, för då slår jag vad om att jag hade älskat den gränslöst mycket.
Johan Ulvesson som uppläsare kändes de första tio minuterna som det perfekta valet. Han kunde föra fram komiken, han kunde göra röster och han kunde till och med låta lite normal mellan varven.
Men en bit in i berättelsen blev Ulvessons stämma en utdragen påfrestning där alla röster, dialekter och genomträngande gutturala överhäxmonologer blev ett väsentligt hinder i vägen för mig när jag ville komma in i Roald Dahls historia.
Det blev lite mycket Ulvesson och lite lite Dahl av det, vilket jag tycker är synd. I övrigt fanns det inget att anmärka på i ljudkvalité och cd-produktion.