Bokens namnlösa jag (hon heter visst Karolina...) är tillbaka på Jamaica för att träffa sin älskare Paul igen. Berättelsen utspelas egentligen under en enda förmiddag, men då paret ligger i sängen mest hela tiden drivs handlingen framåt genom tillbakablickar från första gången då hon som 19-åring träffade Paul. Minnena flyter fram och tillbaka över åren, en banal, ofrånkomlig men omöjlig kärlekshistoria som påverkat bägges liv i högre grad än de själva vill erkänna. i bakgrunden finns också öns brutala förflutna, med slaveri och kolonialism, något som ingen av dem kommer undan...
Ramqvist är en skicklig författare, hon tillhör på något vis den gamla skolan, de som noga beskriver känslor, tankar och inte minst omgivningen på ett sätt som får läsaren att känna att man faktiskt ÄR där. Fast jag är glad att det bara är i tanken, Jamaica är sannerligen inget paradis med moskiter som bits, möss som tar sig in överallt och allehanda ohyra och misär. Plus droger, våld och mord på en nivå som får Sverige att likna en söndagsskola.
Språket är poetiskt och inte svårläst, även om meningarna är långa och dialogen sparsam. Men alla beskrivningar och det långsamma, tropiskt lata tempot blir för mycket för mig och jag känner att jag skumläser en hel del. Karaktärerna är inte särskilt sympatiska. Paul är en halvskum flickjägare som åtminstone delvis lever utanför lagen och hans vita (något som betonas ofta) kvinna var otrogen mot sin pojkvän och förnedrade honom medvetet.
Så jag tycker att Karolina Ramqvist var bättre förr, med böcker som Alltings början och Flickvännen. Även om hon är skickligare nu är hon tråkigare och boken är sådär, inte mer. Faktiskt en besvikelse.