Arto var bara tio år när han tillsammans med sin bror förverkligade sin första dröm. En gedigen trädkoja ute i skogen - döpt till Örnnästet. Några år senare byggde han sin första stuga, i all hemlighet, med timmer som han självsvådligt avverkat med motorsåg.
Därefter byggdes den ena stugan efter den andre. Ut på myrarna, upp i fjällen, vid Portugals solkust och Helsingfors skärgård.

"Nio drömmar" är ingen självbiografi, för en sådan har Arto redan skrivit. Men ändå är boken självbiografisk. Med nio olika drömbyggen som tema berättar han, på sitt prudentligt grova sätt, episoder ur sitt liv. Med spretiga drag målar han små detaljer, och jag började förstå att de extrema karaktärer han fabulerar upp i sina böcker blott är speglingar av honom själv.
Detta förstår jag bland annat av anekdoten när han en kväll vill ta sig in till stan för att supa. Då ska det ske med besked. Så han ringer efter en grävskopa från den lokala byggfirman och låter sig transporteras in till samhället åkandes i skopan - som en härförare på väg till ett slag. Väl framme sänks skopan ner framför krogen varefter han går in och begår sitt värv. Hemfärden blir på likaledes sätt.

Arto Paasilinna är en av mina favoriter - dock att läsas pö om pö då jag ibland kan tröttna på hans stil. Därför är "Nio drömmar" allt jag behöver av honom på ett par månader. Det är heller inte en av hans bättre böcker. Intressant om man är intresserad av honom eller i att bygga stugor eller i finska byggdeskrönor. Men inte mer än så.

Betyg 3