Mjölnaren Gunnar Huttunen kommer strax efter 2:a världskriget till en by i norra Finland. Han rustar upp en gammal kvarn och en kvinnlig trädgårdskonsulent hjälper honom att odla grönsaker. Hans egenhet att yla som en varg om nätterna retar grannarna och han sätts på sinnessjukhus. Därifrån rymmer han och beger sig ut i ödemarken där han lever som eremit.

”Den ylande mjölnaren” är en annorlunda Paasilinnabok på det sättet att han i denna uttrycker ett tydligt patos. I tidigare böcker jag läst av honom möter man egensinniga personer som går sin egen väg oavsett folks gillande. Men det brukar reda ut sig på slutet. Huvudpersonen tar ett par smällar, går ner på knä, reser sig slut och slår ut alla med en stjärnsmäll.
Men inte denna gång. För varje gång mjölnaren försöker slå tillbaks, slår samhället ännu hårdare.
Ingen får sticka ut. Ingen får existera som inte hela tiden bekräftar riktigheten i allmänhetens vedertagna livsstil.
Paasillinas ståndpunkt är klar och förmedlad i en engagerande och bra berättad historia.

Claes Krogsgaard-Ericsson som uppläsare är nära på bedrövlig. Paasilinnas böcker har ofta varit bortskämda med Frej Lindqvist och Tomas Laustiola. Och i det sällskapet var Krogsgaard-Ericsson särdeles blek och smått irriterande.

Betyg 4