Redan på första sida förstår jag att detta inte är min typ av bok. Men jag ger den en chans och det är jag faktiskt glad för. Paradise är en stark och rik bok, som skildrar många gripande öden och en dramatisk historia.
Ändå är det också mycket i boken jag är kritisk mot. Jag gillar inte en berättarstil som går ut på att sida upp sida ner skapa fler och fler gåtor, som långsamt avslöjas. Till exempel kommer det först flera sidor om några ord som har skrivits på en ugn, för att först en kapitel senare avslöja vilka ord det är. Jätteirriterande.

I och för sig gillar jag boken bättre när jag har kommit längre in i den, för då får vissa frågor äntligen sitt svar, men när jag efter nästan trehundra sidor har lärt känna de flesta personer och de börja angripa varandra, då vill jag veta vem som gör vad mot vem, i stället för att behöva undra vem det är som blev skjuten och vem som blir slagen i huvudet. Egentligen skulle jag kunna läsa om boken direkt igen, och äntligen förstå det mesta som står där, eftersom jag nu vet vem personerna är. Men så bra är boken inte att jag har lust med det.

Ändå en trea, för som sagt finns det en hel del spännande i den, men det är en svag trea.

Betyg 3

Svårläst, många personers öden. Hennes tunga berättarstil tilltalar mig inte. Budskap? : Det är mödosamt att leva.

Betyg 2

Klart läsvärd bok, kanske något rörigt med alla namn och släktförhållanden som passerar men språket är lysande. Själva intrigen är intressant och berättartekninskt så är Morrison ganska avancerad. Gillar även öppna böcker där författaren lämnar till läsaren att dra slutsatserna.

Betyg 4