”Och då, när hon var 40 år gammal och längtade efter förhöjning, lärde hon sig uttrycket l´heure bleue.
Med honom tätt inpå visade det sig betyda att klockan var mellan fem och sju på kvällen.
Det var timmarna för de otrogna”.

Bokens namnlösa kvinna testade redan som barn gränser, det hon kallar förhöjning. Hon träffar en bra man och får en dotter. Men vardagens rutiner och livets tomhet kräver ett botemedel. I litteraturen följer hon Flauberts Madame Bovary och hennes verkliga förebild, men det räcker inte. Hennes handledare på universitetet och den stilige Leonard var intresserade men ville inte bedra sina hustrur. Så småningom träffar hon den betydligt äldre norrmannen Roald och han har inga såna betänkligheter. Men otrohet i litteraturen brukar inte gå bra. Som Carina Rydberg sa i Babel härom veckan, tanken går åt ett håll men till slut segrar moralen ändå...

En debutroman om de berättelser vi skapar åt oss själv för att överleva och de risker vi tar för att känna att vi lever. Berättelsen är stram, med ett fåtal karaktärer och utan ett ord för mycket. Språket hittar oavbrutet de mest exakta bilderna för kroppens förnimmelser, hur ett mynt känns mot fingrarna. Eller en förbjuden beröring mot huden. Kvinnan tycks ha en kylig kontroll över tillvaron, Roald är bara ett redskap för hennes förhöjning. Men ändå blir hon arg när han inte kan/vågar/vill hålla kontakt under storhelgerna. Utan att hon förstår det själv faller hon in i en traditionell älskarinneroll.

En utmärkt relationsroman som kan upplevas som provocerande men som bara är djupt mänsklig!

Betyg 4