1918. Fyra år av krig, lidande, död och helvete ligger bakom de tyska soldaterna i första världskriget. Men nu har molnen dragit sig tillbaka och blottat himmelen: Det är fred! Allt som soldaterna har hoppats på kan nu bli sant! Men när de kommer tillbaka möter de endast fördomar och hat var de än vänder sig. De märker snart att det krig de trodde de utkämpade för frihet och sitt land bara existerade för några människors vinnande och att de och deras familjer inte hör dit. Deras generation är för evigt märkt av kriget, det har även märkt de som inte färgades blågröna av gasen. Kriget har även härjat i minnenas landskap.

Remarque har bästa tänkbara start för den här boken. Han har själv upplevt allt som han beskriver i de här böckerna (den som läst hans böcker har säkert märkt att om det är en självbiografi så nämner han huvudpersonen med "Jag"). Vägen tillbaka är uppföljaren till På västfronten intet nytt och det är ingen dålig sådan. Han börjar bra med frontens kollaps och fortsätter sedan i samma stil. Historien blir aldrig tunn och det finns ingen bok av Remarque som jag inte har gråtit i slutet. Känslorna hos huvudpersonen kan man lätt leva sig in i, särskilt ilskan som är särskilt bra beskriven. En mycket bra bok!

Betyg 4