bokrecensioner boktips     
Hem | Sök böcker | Lägg till ny bok | Topplistor | Länkar | Kontakta oss | Bli medlem |
  Logga in

Samma Författare:
Hanteringen av odöda
Himmelstrand
Lilla stjärna
Låt de gamla drömmarna dö
Låt den rätte komma in
Pappersväggar
Rörelsen
Vampyren i Blackeberg
Liknande böcker:
Sova med faran
 C. Rainwater Jacobs
De brutala morden
 A. Lundstedt
Sista vakten
 S. King
Advokaten
 J. Grisham
Sektens barn
 M. Lindstein
Vad gör dina barn när..
 M. Strömberg
Tandooriälgen
 Z. OYeah
The Little One
 L. La Plante
Möte med faran
 M. Mackie
Mannen mellan väggarna
 E. Ångström

Välj Genre
Roman
Historisk Roman
Deckare
Thriller
Fantasy
Science-Fiction
Ungdomsbok
Biografi
Fakta
Klassiker






     

Människohamn

 
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Thriller
Ämnesord: spänning
Utgivningsår: 2008
ISBN: 9170373736
 

Direktlänk till boken hos Bokus

CDON.COM

Begagnade:
Köp begagnad på bokbörsen
Köp på tradera


”Pappa, vad är det där? På isen?”
Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.

Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår. Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.

Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.
En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.

Människohamn är en saga om kärlek, hat och magi. Det är berättelsen om de dolda krafter som har skapat skärgården.


Medelbetyg: 3,8 (46 röster)

  » Skriv egen recension «
Betygsätt:
Mellansdagsrea hos adlibris upp till 70% rabatt!

Bli medlem få boktips baserat på dina betyg.
Bok recensioner av Människohamn :


Nessa 2008-06-22 20:14
Jag tycker det här är en jättebra bok. Den är fängslande, vacker och spännande. Jag hade svårt att lägga den i från mig. Det är inte bara en rysare, utan även en bok om skärgårdslivet. Det tillför boken det där lilla extra, som får den att kännas så verklig trots det som händer.
Betyg 5

tekoppen 2008-07-09 11:27
Fängslande bra bok, som påminner lite om Stephen King's stil när den är som bäst. Läste klart den på 5 dagar, och det var nästan en liten saknad när den tog slut...jag vill veta mer om de här personerna.
Betyg 5

millennium 2008-07-09 19:15
Tyvärr så var den här en riktig besvikelse.
Långrandig och inte ett dugg "skräckig".
Bra och vackra miljöbeskrivningar.
Jag kan inte ge den mer än en tvåa.
Betyg 2

Love_Baloo 2008-07-10 11:34
Den är väldigt välskriven och mina favoritbitar är tillbakablickarna i tiden. Jag hade nog gett den högre betyg om det inte vore för att den var så seg i mellanåt
Betyg 3

complete 2008-07-10 14:41
Mycket välskriven och stämningsfull om händelser på en skärgårdsö. Börjar väldigt bra och kusligt men berättelsen tappar fart efter 100 sidor ungefär. Tycker inte lindqvist får ihop detta riktigt.tyvärr. Gillar honom och hans tidigare böcker skarpt. Med Människohamn trampar han dock väldigt mycket vatten.... han ror den inte i hamn...så att säga.
Betyg 3

jossansten 2008-07-13 23:02
Jag tycker mycket om Ajvide Lindqvists böcker. Denna var inte lika skrämmande som de tidigare, men karaktärerna och livsödena på Domarö fängslade mig så bra att jag tyckte minst lika bra om denna boken som de andra, även om det var skräck-genren jag var ute efter. Jag tycker om när det "svagt övernaturliga" finns med i bakgrunden i en fullt vardaglig historia - sen utvecklas det övernaturliga givetvis och tar över...
Betyg 4

dsebbe 2008-07-30 07:27
Jag tycker att intrigen är behagligt uppbyggd och även om delarna av lindqvists skräckdelar inte är lika starka så ger hela bokens uppbyggnad en känsla av välskriven skräck. håller med om att vissa delar av boken var lite transportsträcka men tycker ändå att boken är av hög kvalitet.
Betyg 4

terrier 2008-08-24 15:33
Jag bara älskade denna bok. Vackra skildringar av natur, fängslande beskrivet. Lågmäld spänning igenom hela boken och beskrivningar av karaktärer man kan känna för och med. Jag fastnade direkt på första sidan och kunde inte lägga den ifrån mig förrän jag läst ut den, senare samma dag.
Betyg 5

nitedrive 2008-11-18 20:30
Om Stephen King hade skrivit "Saltön" är det nog någonstans här vi skulle ha hamnat.Med några droppar Chtulhu ovanpå alltihop.
Här har vi alltsammans i en blandning som ofta får ögonen att värka av tårar när man läser.
Allt det romantiska med skärgården finns visserligen där;de kluriga fiskargubbarna,misstänksamheten mot stadsbor och andra fastlänningar,badgästerna,idyllen.Men naturligtvis finns det en orm i paradiset.Pakten med den mörka sidan som öborna slöt en gång för att säkra fångst och välfärd.

Anders och hans hustru Cecilia har vuxit upp på Domarö i Roslagen.
Redan i tidiga tonåren blev de ett par och många år senare fick de dottern Maja som de tar med sig ut i havsbandet på lov och helger.
Där bor de i Anders farfars sneda och vinda hus,Smäcket kallat.Skevt och illa byggt,men ändå en fast punkt.
En vacker vinterdag tar de en tur ut till fyren Gåvasten,solen skiner och allt är frid och fröjd.
Tills Maja försvinner spårlöst,mitt på ljusa dagen.Hon kommer inte tillbaka och när vi möter Anders igen,två år senare är han nersupen och i dåligt skick,men har ändå bestämt sig för att återvända och göra upp med sitt förflutna.Kanske rent av fly.Med sig har han mängder med vin i tetrapack och inte så mycket annat.
Cecilia har lämnat honom och han försjunker i alkohol,uppgivenhet och de kvarvarande minnena från tiden med sin familj.Var livet med Maja verkligen så rosenrött och problemfritt som han vill se det som i backspegeln?
Farmodern och hennes sambo sedan många år bor i närheten och hos dem får han någon slags tröst.De sviker honom inte och dömer honom inte.

Hans "styvfarfar" Simon är en föredetta illlusionist som i sin ägo fått en märklig liten insekt som mot en gåva i form av en droppe saliv om dagen ger Simon makt att tämja vattnet.Just detta får en stor betydelse eftersom invånarna på Domarö sedan århundraden lever i havets grepp.
Är Maja verkligen död?Och vad har hänt med alla andra som försvunnit spårlöst på isen och i båtar under åren?
Snart får Anders besök från det förflutna,och det är inget trevligt besök...

Jag hade svårt att lägga ifrån mig "Människohamn" när jag väl börjat läsa.Ajvides språk är som alltid rikt och fullt med metaforer att förlora sig i och man kan nästan ta på hans miljöer.
Starkast är sorgen,ett återkommande tema från "Hanteringen av odöda" där huvudpersonerna kämpade mot samma ovilja att acceptera en nära anhörigs bortgång som Anders bär på.
Här slipper vi zombierna.Men sorgen är inte mindre för det.Här finns också längtan och fruktan för "den gudomliga rättvisan",hämnd och uppgörelser med det förgångna.Den är ytterst sällan splatteräcklig utan snarare lågmält psykologisk isande,även i våldsskildringarna.
Betyg 4

malmoe 2008-11-30 19:05
Jag tycker John Ajvide Lindqvist blir sämre o sämre för var bok som han skriver...tyvärr var detta en besvikelse
Betyg 2

m.johanna 2008-12-10 23:28
Spännande och inlevelserik. Om än kanske aldrig riktigt läskig, så för all del kuslig under hela tiden!
Betyg 3

MariaMaggan 2009-01-07 18:02
En riktigt cool, magisk och skrämmande bok om Havet som sipprar in överallt... Det tog ett tag att komma in i handlingen tycker jag, men när alla berättelser börjar vävas samman blir den hemskt spännande och svår att sluta läsa. :)
Betyg 4

Mica 2009-01-14 19:16
Hade hunnit längta efter denna bokinnan jag läste den...
Hán har S Kings känsla att fånga upp läsaren ge en relation till karaktärerna och beskriva stämningar etc Älskade Smiths citaten...
men slutet blev intefullt lika bra somönskat menändå läsvärd
Betyg 4

Jörgen_L 2009-03-10 19:38
Varje ord är en njutning.
Betyg 5

Runko 2009-03-13 00:06
John Ajvide Lindqvist Är en av mina favoritförfattare. Denna bok var underhållande och jag gillade den skarpt. Fast de var några småsaker jag störde mej på:

* Anders var så otroligt patetisk huvudkaraktär
* Tidhopp, Har alltid och kommer alltid att ogilla det
* Boken kändes som att den var lite för utdragen. Borde ha förkortats den med ca 100 sidor
* Slutet, helt enkelt bara skumt

Annars kanon bok!
Betyg 3

poby 2009-05-19 19:52
Nej -nej, det var inget för mej. Boken är en "skräckhistoria" med en "ond ande" i havet. Jag tycker det verkar som om författaren har hittat på historien allt eftersom han har skrivit. Slutet: en hejdundrande "tsunami" i Stockholms skärgård, med hjälten oskadd högst uppe på en klippa. En sak gör att boken inte får lägsta betyg. Den är hyfsat spännande ibland. Sen har vi Spititus. Ack ja.
Betyg 2

Rosa 2009-07-18 13:37
Vad jag blir fascinerad av författarens fantasi och berättarförmåga. Det kan inte ha varit lätt att skriva den här boken - en saga för vuxna eller något åt det hållet ...

Jag blev förtjust i boken direkt när jag började att läsa den och en bra bit in i handlingen. Sen tyckte jag att den blev lite långdragen och seg och jag vet inte riktigt vart författaren ville leda en. Slutet blev snopet på något sätt.

Spiritus ja. Finns det någon mer än jag som tänker på en mördarsnigel när man läser om Spiritus?

Betyg 4

Phenomena 2009-07-24 23:38
Jag ramlade raskt in i handlingen i denna spännande bok. Den höll mig fängslad rakt igenom. Otäck och skrämmande.
Kan hända förstärktes obehagskänslan av att jag vid läsandet befann mig på en liten, obebodd ö i skärgården med havet utanför tältöppningen.
Betyg 5

anette lenander 2009-08-01 16:23
Det här var den sämsta bok som Johan har skrivit.
Jag tyckte att boken var seg och det var svårt
att hänga med i handlingarna.Jag vart förvånad
att den var så seg.
Betyg 2

solace 2009-10-15 16:10
En mycket bra bok! Människohamn är enligt mig den bästa av Ajvide Lindqvists böcker, även om jag blev lite besviken på slutet som jag inte tyckte gav någon förklaring alls. Tycker man om öppna slut så kanske man inte blir besviken men själv hade jag gärna få svar på de frågor som uppkom under bokens gång. Annars en bra bok som bör läsas!
Betyg 4

ElinLeticia 2010-01-16 19:40
Anders sexåriga dotter Maja, försvinner på isen när dom är ute på vinterpromenad vid Domarö i Roslagens skärgård. Hon försvinner spårlöst, trots att det borde vara omöjligt. Försvinnandet sliter så hårt på relationen till Majas mamma Cecilia att de separerar. Detta leder vidare till att Anders blir alkoholist och börjar förhärliga sitt tidigare familjeliv. I hans minne blir han, Maja och Cecilia idealfamiljen.
Anders bestämmer sig för att återvända till Domarö, där hans liv förstördes och där hans farfar och farmor bor. Hans farfar är magiker. Han blev en gång kvar på ön efter att ha utfört ett utbrytningsförsök och blivit förälskad i farmodern som var boende på ön. På grund av att han är i ägo av något som kallas för Spiritus är farfadern väldigt gammal. Det är en liten magisk skalbagge som ger liv till ägaren - men i gengäld kräver den ens själ. Majas försvinnande är inte det första på ön. Sådana har förekommit ända sedan medeltiden. Men det är något som byborna håller hemligt och inte pratar med utsocknes om.

Anders bestämmer sig för att hitta dottern, eller åtminstone reda ut vad som händer med henne. Sökandet leder till underliga händelser och konstiga drömmar. Han får en känsla av att Maja är i dom och talar med honom. Maja älskade pärlplattor och när han vid ett tillfälle vaknar från en sådan dröm hittar han ett meddelande i form av pärlplattemönster. Ett meddelande som det inte är rimligt att han skulle kunna ge sig själv: små delar av ett sjökort.
Parallellt med Anders sökande efter sanning om vad som hände Maja, berättas även historien om hur han träffade Cecilia och hur de blev ett par. Det var under en fest som slutade med att två pojkar försvann. På Domarö verkar mörka krafter som vill ont.

”Människohamn” är en kultbok med en genomtänkt grundstory. Språket är mycket poetiskt - vilket är verkligen ovanligt i denna genre. Det är välutvecklat som i en ”seriös” roman vilket höjer kvalitén på den här boken väsentligt då man inte väntar sig inte detta i en skräckroman. Det som är unikt med John Ajvide Lindqvists berättande är hans förmåga till igenkänning. Vardagliga absurditeter blir till otäcka moment. Stora monster är aldrig lika läskiga som föreställningen om stora monster. Ett riktigt obehagligt parti i boken handlar om Majas fantasier om GB-gubben där Lindqvist lyckas framställa detta på ett sätt så man verkligen förstår hur obehagligt hon tycker att det är. Få författare som skriver skräck har egentligen fröstått att skräck är den svåraste känsla man kan skriva om. Detta eftersom den är så djurisk och primal. För att läsaren ska bli rädd krävs det en förmåga att se in i människans mörker och se detaljerna i ondskan. Detta har författaren lyckats med väldigt väl.

Jag sträckläste ”Människohamn”, vilket tog mig ungefär två dagar och en halv natt. (Endast en halv natt eftersom jag inte klarade av att läsa under natten). Intrigen är ovanlig och innehåller element som känns mycket nyskapande. Jag skulle våga påstå att författaren är genrens största hopp sedan Stephen King. Vad mer är: han är komiker också, och hans humoristiska betraktelser fördjupar personbeskrivningarna.
Boken får en stark fyra.

Betyg 4

helix 2010-01-21 14:32
Ajvide Lindqvist har en fascinerande förmåga att ta sina fantastiska historier på fullaste allvar. Detta gör dem läsvärda. Ploten i "Människohamn" känns verkligt genomtänkt och dispositionen kan därför varieras som han gör. Det höjer upplevelsen.
Romanen är som en "vanlig" roman, utom det metafysiska. Det gillar jag och jag och det ger obehagskänslan större kraft.

Mina invändningar är delvis som för "Låt den rätte komma in": berättelsen är lite för lång, den innehåller några bihistorier för mycket. Och upplösningarna i båda romenerna blir lite... hm ... för mycket, kanske. Men han antyder det själv: Fantasin om monstret är alltid hemskare än monstret självt... (fast då handlar det om något annat).
Betyg 4

Dina 2010-02-10 12:31
Fantastisk bok som är svår att lägga ifrån sig.
Betyg 5

koala_75 2010-11-13 12:39
Är man ute efter en skräckhistoria med blod och gengångare så är detta en helt fel bok att läsa. Men vill man ha en historia med hjärta, tanke, mystik och lite rysningar ska man läsa denna bok. Den passade mig och jag sträckläste i stort sett hela boken. Några få passage i boken är lite sega och därför får den inte fullpott, men detta är nog hans bästa bok.
Betyg 4

Freddi 2011-01-01 10:39
En solig vinterdag på Domarö försvinner Anders och Cecilias dotter Maja spårlöst. De var ute för att titta på fyren och det fanns ingenstans hon skulle kunna försvinna. Men det gjorde hon. Efter en lång period av sorg, alkoholism och skiljsmässa återvänder Anders till Dommarö för att dö eller leva. Hans styvfar, trollkarlen Simon, försöker hjälpa honom komma till rätta. Men det är först när Anders får en föraning om att Maja fortfarande lever och finns gömd någonstans som han bestämmer sig för att leva. Men de krafter som tog Maja har inte för avsikt att låta henne återvinna. Tvärtom är de beredda att göra mycket för att hindra det. Gamla, onda krafter - som de infödda på Domarö har försökt hantera och leva med i generationer.

Det som gör John Ajvide Lindqvist till en av Sveriges mest intressanta författare just nu bevisar han med bravur även i denna bok. Trots övernaturligheter utan dess like med en spektakulär slutscen är det fortfarande bokens karaktärer som är mest intressanta och ger boken framåtrörelse. Med stor människokännedom och god förmåga att gestalta presenterar han sina karaktärer med stor ömhet och intensitet. Boken skulle utan vidare vara mycket läsvärd utan de övernaturligheter som genomströmmar John Ajvides författarskap. Men boken får en extra dimension med dessa inslag då Johan Ajvide Lindqvist har förmågan att introducera de mest osannolika företeelser på ett sätt att man tror på dessa lika mycket som karaktärernas inre liv.

John Ajvide Lindqvist har själv läst in sin bok. Inledningsvis känns hans inläsning avig och stapplande - men en bit in i boken började jag uppskatta hans sätt att läsa in.
Betyg 4

PennTroll 2011-03-21 19:17
Sällan har jag blivit så indragen i en bok, karaktärerna känns som människor jag har känt i hela mitt liv. Alla parallellhandlingar är spännande och mystiska och det paranormala kittlar härligt i hela boken. Samtidigt som det är en något läskig skräckroman är det en otroligt vacker kärlekshistoria.
Betyg 5

marmeladkungen 2011-06-03 23:47
Jag tror mig veta att merparten av mina läsare åtminstone känner till John Ajvide Lindqvist. Hur kan man inte göra det? Närmare alla skräckintresserade svenskar har väl åtminstone läst hans kritikerhyllade debutroman Låt den rätte komma in (?), och i det närmaste alla litteratur-relaterade bloggar ni kan tänka er skriver om och/eller
recenserar författarens romaner och novellsamlingen Pappersväggar. Vad har då lilla, lilla jag att tillföra för nytt angående hans senaste roman Människohamn? Tja, svaret är en smått annorlunda kritik. Jag har nämligen hakat upp mig på annat än massorna.

Jag förutsätter att ni kan handlingen: mamma, pappa och dotter är ute under en vinter på Domarö i skärgården. Dottern ser något som inte de vuxna ser. De är mitt ute på isen vid ett fyrtorn, och flickan försvinner – fast hon inte kan försvinna.

Åratal senare kommer pappan, Anders, tillbaka till Domarö, nedsupen, deprimerad, för jävlig, efter att ha separerat från sin kvinna. Han inser snart att dottern fortfarande lever – någonstans… Samtidigt visar det sig att något annat lever ett eget liv runt Domarö, och det är visst inte bara den lilla flickan som försvunnit genom åren.

***

Jag har ögnat igenom många recensioner om Människohamn, och de är i princip alla ytterst positiva. Själv är jag mer ambivalent. Visst är det välskrivet. Visst är det medryckande. Visst är det intressant. Men när jag hade läst ut boken kände jag mig smått lurad.

Slutet är nämligen allt annat än klockrent. Det kommer för snabbt, är alltför skruvat – och slutar för abrupt. Dessutom skiljer det sig från bokens övriga sidor på ett sådant sätt att det närmast gör ont i ögonen: Samma sak gäller det faktum att det slutar exakt som läsaren tror att det ska sluta. För hur ska ovanstående av mig kortfattade intrig avslutas? Jo, logiskt: Pappan får tillbaka sin flicka – ett lyckligt slut.

Men boken skulle vara så mycket bättre om slutet hade överraskat! En bra bok för mig är när man ungefär halvvägs frågar sig: Hur ska detta egentligen sluta? Hur fan ska detta egentligen sluta? Men i Människohamn gör man inte det, för man – även den mest oerfarne läsaren – vet hur det kommer att sluta. Och hur välskrivet och intressant alltsammans än är, så anser jag att slutet drar ned bokens helhet markant. Jag ska inte påstå att slutet är dåligt per se, men däremot att det är dåligt i jämförelse med resterande boksidor. Och för övrigt är boken för lång: tempot dras ned väldigt, och väldigt mycket skulle kunnat ha skurits bort för att handlingen skulle flyta på ännu bättre (för flyter gör den). På författarens hemsida finns för övrigt bortskurna stycken att läsa, som inte fick plats, men där borde publicerats fler i stället för i den här boken.

Andra recensioner är i det närmaste otvunget positiva. Men jag tror att recensenterna på Svenska dagbladet, Göteborgsposten, Expressen, Aftonbladet, tja u name it!, och på litteraturbloggarna som fått förhandsexemplar, hade fått ta emot mycket skit om de kritiserat Ajvide Lindqvist ens det minsta. Det har liksom – sedan Låt den rätte komma in – blivit på modet att förbehållslöst tycka om denne Sveriges nye Stephen King (vem var förresten den gamle? Har vi haft någon tidigare?)

Vidare känner jag som författare och som synnerligen van skräckläsare att hela boken efter en genomläsning känns alltför utstuderad. Det finns mycket att invända mot detta mitt resonemang, men faktum är att det känns (minst sagt) lite VÄL utstuderat. Detta är okej om slutet överraskar. Men det gör det inte i Människohamn. Mitt problem här handlar om att allting i boken hör ihop, att det finns en mening med precis allt, samtidigt som man inte får reda på meningen eller hur meningen eller vad det nu är är möjlig. Visst är det bra att inte avslöja vad som hänt, men när allting icke-övernaturligt hänger ihop på ett övernaturligt sätt blir det närmast löjligt. Men jag är en synnerligen van läsare, och räknar inte med att andra håller med mig – eller, för den delen, kommer att hålla med mig efter en genomläsning.

(Många av er som läser denna min kortfattade recension tänker förstås att: ”Gör det bättre själv då!” Och det kommer jag också att göra. Kanske inte bättre. Men annorlunda.)

Det jag ser som mest positivt i Människohamn är berättarsättet. Ajvide Lindqvist har struntat i den gängse romannormen, istället skapat en egen postmodern variant. Berättelsen, dialogen, miljöerna, spökena, personerna – allt detta är väl skrivet och beskrivet. Andra bloggar och tidningar och tidskrifter hänger upp sig på detta – och kanske särskilt på de Morrisey och The Smith-citerande flakmopedåkande spökena.

Men det som verkligen får mig att haja till är berättartekniken. Det liknar jag vet inte vad, men det fungerar. Lustigt nog har jag inte funnit någon annan recension (även om jag inte letat alltför hårt) som observerat och berömt detta – för berömmas ska det! Inledningsvis var jag skeptisk, icke-numrerade kapitel som delas upp i underkapitel, och jag hajade särskilt till i ett underkapitel – OM DOMARÖ OCH TIDEN - i bokens början (s. 35, tror jag) som lyder enligt följande:

Under denna berättelses gång blir det då och då nödvändigt att hoppa tillbaka i tiden i syfte att förklara någonting i nutiden. Det är beklagligt men oundvikligt.

Domarö är iingen stor ö. Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande. Platser och föremål är laddade med betydelser som inte glöms i första taget. Vi kommer inte undan.

I det större perspektivet är detta en mycket liten berättelse. Den ryms till stora delar i en tändsticksask.

Detta berättarbegrepp är synnerligen intressant. Det är bara i detta underkapitel han går in på exakt detta sätt, men man känner av författarens röst då och då (särskilt i första romanhalvan) och det blir därmed postmodernistiskt, och en udda svensk berättarteknik. Berättandet hoppar fram och tillbaka i tiden; och på ett effektivt sätt. Vi följer inte bara nutiden, utan backar även så man får veta vad som hände de olika personerna när de var unga (och/eller yngre) – men vi får även reda på berättelser om platser och spridda anekdoter om andra bipersoner eller nytillkomna sedan länge döda. Ibland är det intressant. Ibland är det mer intressant.

Efter att ha kommit in i läsningen uppskattar man den i det närmaste lika mycket som författarens generösa miljöbeskrivningar, personporträtt och allmänt vemod – vilket författaren onekligen behärskar. Men det är många som gör det! Många, många, många fler än bara den här författaren. Jag förstår inte varför alla hänger upp sig på just Ajvide Lindqvists miljöer och personporträtt. Jag imponeras snarare av hans sätt att berätta och att kunna hoppa i tiden på det sätt han gör. Det som gäller är att tillägga något nytt till skräckhistorien, och det har han faktiskt lyckats med i och med berättartekniken.

Människohamn är en bra roman. Den kommer inte upp till samma höjd som debutromanen Låt den rätte komma in, men överträffar däremot zombieromanen Hanteringen av odöda och novellsamlingen Pappersväggar. Kritik ska läggas på avslutningen – vilken jag anser förstör romanens helhet – och på att allt är så OTROLIGT NÄRMAST LÖJLIGT PASSANDE samtidigt som alltsammans inträffar just under romanens tidsperspektiv. Inte så konstigt för berättelsen, kan tyckas. Men det är för utstuderat sett till helheten, även om mycket är väldigt bra.

Ändå vågar jag påstå att detta är sommarens bästa svenska roman.

Och jag hoppas innerligt att fler svenska förlag vågar satsa på skräckromaner, eller åtminstone på övernaturliga romaner. Här finns en framtid!
Betyg 3

Mintgren 2012-04-21 11:02
Stämningen och miljön är så starka att jag verkligen ser den mulna himlen framför mig, känner den kalla, svaga vinden. Berättelsen är väldigt intressant och man tycker om karaktärerna. Det bästa i boken var i mina ögon skildringen av Anders barn- och ungdom. Även om allt är lika bra och det inte går att välja...

Skräcken är väldigt mörk, suggestiv och skräckinslagen tar god tid på sig att visa sig på riktigt. Jag anser att det är då som Ajvide Lindqvists historier blir som mest stämningsfyllda. Dock tycker jag att slutet var lite slarvigt skrivet. Scenen i "den bättre världen" känns ganska surrealistisk på ett sätt som inte passar berättelsens ton av realism. Men det är inget att fördjupa sig i egentligen då detta är ett rätt så ovanligt inslag i någon av författarens historier, vilket kan förklara saken. För övrigt slutar boken väldigt tvärt och jag känner att jag skulle vilja veta mer om hur det går för karaktärerna efteråt.
Betyg 5

azomim 2013-03-13 14:02
början var för bra men slutet var ingen bra förklaring
Betyg 2

gun 2014-05-15 13:16
En roman med mycket känsla. Anders dotter Maja försvinner spårläst ute på isen och Anders letar efter svar. Var har hon tagit vägen och varför känns det som hon finns där i huset fortfarande? Det är mycket oförklarligt som skett och fortfarande sker som har förbindelse med vattnet. Anders kärlek till den försvunna dottern växer och han har glömt att han ibland önskde henne bort tidigare.

Boken fachinerar och jag tycker att berättelsens upplägg är bra.
Betyg 4

Skriv egen bokrecension till Människohamn









 


Köp boken som film på cdon: