Jag förstår inte storheten i det här. Romanen har lovordats på flera ställen. Jag tycker inte den säger nånting egentligen. Visst, det var ganska intressant att läsa huvudpersonens artiklar om oavslutade bostadsområden och vindlande tunnelsystem under Stockholm. Men det är mitt samhälls(byggar)intresse som får sitt lystmäte här, inte litteraturintresset.
Nej, jag tycker "Försvinnarna" är en roman som inte säger någonting, frustationen blir stor då ingenting egentligen händer.
Dessutom gillar jag inte Virdborgs språk. Det är alltför sökt, konstruerat. Stundtals glimtar det till, och kanske kanske är det tankar (hur man tänker) han vill sätta på pränt. Men det blir bara jobbigt.

Betyg 2

Baksidestexten verkade lovande, men redan efter några sidor in förstod jag att jag hade riktigt skräp i handen. Kämpade mig igenom sidorna i hopp att det någon gång skulle bli spännande. Vad hände egentligen med den där barndomsvännen? Nej, just det...

Och jag måste säga att jag tyckte det var dödens tråkigt att läsa om gamla bostadsområden och skyddsrum.

Betyg 1

Jag är lite kluven inför den här boken. Virdborg är en driven författare som lyckas väcka mitt intresse inför den gåta som engagerare bokens huvudperson. Skildringen av Lindomes radhusområden och uppväxten där är väl genomförd. Ett intressant grepp är att börja boken med att huvudpersonen står och väntar utanför NK i Stockholm, ett Stockholm som annars skildras helt realistiskt. Men NK ligger vid Kungsholmstorg i denna bok! Plötsligt vacklar realismen!

Tyvärr tyngs boken av ett otroligt långt resonemang om underjordiska gångar på Järvafältet och en del stadsbyggnadshistoria, som visserligen är rätt intressant men som tar alldeles för stor plats. Därför blir betyget inte mer än en klar trea.

Betyg 3