Det påstås att den kända konstnären Mauds tavlor har en inneboende kraft som trollbinder sina betraktare. Är det sant eller bara ett knep för att få uppmärksamhet och höja intresset – och priset? Så försvinner Maud, frivilligt vad man förstår, och vännen Alma får i uppdrag att hitta henne. Men Alma och Maud har glidit ifrån varann, de har i princip tappat kontakten. Så Alma söker sig till personer vars liv har påverkats av Maud. En kund, en gammal pojkvän, en konstsamlare. Alla har olika syn på Maud, eller är det bara sig själva de beskriver...?

När jag läste Hedmans debutbok Trion undrade jag om hon kunde skriva ännu en relationsroman på den nivån? Svaret är nej, Mecenaterna känns seg och tillkrånglad, läsaren ska få bilden av Maud genom andras ögon men hon förblir oklar och ofärdig. Hela berättelsen känns konstruerad, ungefär som om författaren känt sig pressad att få till en uppföljare men saknade en riktig bra historia. Huvudpersonen Alma är mer intressant, hon lämnade en framgångsrik karriär som konstsäljare för att doktorera och blev med pojkvän och barn i samma veva. När vardagen blir för påträngande drömmer hon sig bort till det som varit och det hon vill ska bli. Hon vill inte erkänna det, men är osäker på om hon gjort rätt val och tar gärna uppdraget att söka efter Maud. Hedman ställer frågan om det går att kombinera ett konstnärsliv med tvåsamhet och barn och besvarar den med ”troligen inte”. Där faller boken lite, många gör det ju och det går bra.

Trots min kritik känns det som att berättelsen har mer att ge. Den är välskriven, några karaktärer kunde fått lite mer utrymme på bekostnad av andra och konflikten mellan konst och kapital är tidlös. I nästa bok hoppas jag att Hedman vågar go with the flow och se mer till karaktärer än konstruktion

Betyg 2