Sju unga människor i studentområdet Bergshamra i Stockholm har fullt upp med kärlek, studier, oro, barn och politik. Det är den mörkhåriga Christa, ensam med två barn, studenten Åke som ser längtande på henne, i smyg förstås. Unni, Jonne och deras dotter Vera är den ena kärnfamiljen i gänget. Krister och Mona med två barn den andra. Sigge är yngst, en konstnärssjäl som drömmer om att måla. Vänstervinden är redan tydlig och 68-stormen bara ett år borta. Männen diskuterar politik och läser Marx, 6-dagarskriget i Israel splittrar och alla demonstrerar mot Vietnamkriget. Men vardagen är ständigt närvarande, ska studierna leda till försörjning, är partnern den rätte, vem är otrogen och med vem, ska Christa hitta en man, blir det Åke fast hon älskar Sigge och flirtar med Krister?
Trettiotre år senare möter vi dem igen, på en begravning. En är borta, hur blev livet för de andra...?

En utmärkt relationsroman med många tidsmarkörer och hög igenkänning för oss som är gamla nog. Av en slump läste jag denna bok direkt efter Arternas överlevnad, som också till stor del utspelas vid samma tid, vänstervågens och protesternas era. Är det en ny trend inom litteraturen, en tillbakablick på en tid där allt var svartvitt, goda och onda lätt definierade och naivitet förväxlades med medvetenhet? En längtan efter det som fanns då men saknas idag, alltså framtidstro?
Karaktärerna är väl skildrade, så även miljön och dialogen. Könsrollerna var kvar vid det gamla, kvinnorna tog hand om barnen och männen skötte politiken, men allt var på väg att luckras upp. Vi får följa karaktärerna i tur och ordning, i korta kapitel, och det som lyfter boken lite extra är ”vad hände sen”, vem är vad och med vem när det nya seklet föds.
Klart läsvärd!

Betyg 3