Författaren Karl Hillbergs debutbok blev en stor framgång och nu väntar alla på uppföljaren. Men det går trögt och han kör fast. Oväntat får har ett erbjudande om att skriva en biografi över en uppburen italiensk dirigent. Uppdragsgivare är dennes svenskfödda änka Alice. Efter viss tvekan åtar sig Karl uppdraget och blir väl mottagen i Rom. Alla är vänliga och hjälpsamma, men snart känner Karl att något skaver. Alice undanhåller något och vad är egentligen syftet med hans arbete? Är han en litterär legosoldat i det godas tjänst, eller är han bara utnyttjad för att andra ska tjäna på det...?

Jag närmade mig boken med blandade känslor. Då jag älskar Samlade verk inser jag att det är svårt att toppa eller ens hamna i närheten av den nivån igen. Dessutom tycks Sandgren satt i system att skriva tegelstenar, vilket gör det ännu svårare att hitta en nivå som fängslar läsaren under hela resan. Tyvärr blev mins farhågor besannade, åtminstone delvis, och berättelsen kändes för lång och onödigt detaljerad. Jag var besviken men då jag läst färdigt började jag fundera. Vad vill egentligen författarens säga/visa med boken? Ytligt sett handlar den om en annan författare som skriver en biografi och där finns en eller flera gåtor. Men var ligger tyngdpunkten? Jo på Karl, Alice, bifigurerna och deras liv, från ungdomen fram tills idag. Jag kom att tänka på Karin Boyes dikt ”nog finns det mål och mening i vår färd, men det är resan som är mödan värd”. Är boken egentligen en skildring av ett antal personers utveckling, att gå från idealism och revoltlust till ett tämligen vanligt liv som i vissa fall står i kontrast med det de kämpade för i 20-årsåldern? Resten är bara en fond? I det perspektivet blir min bedömning mer positiv.

Språkligt sett är boken lysande, vad den tjejen kan skriva! Lättläst men ändå skarpt, med snygga formuleringar och igenkänning från de sista decennierna på förra seklet. Särskilt minns jag vänstervågen på 70-talet då jag var ung, det har hon fått till klockrent trots att hon inte är gammal nog för att ha upplevt den. Till skillnad från i Samlade verk finns här en viss samhällskritik, inte bara mot de radikala som byter sida utan även mot utbildningsväsendet i allmänhet och den i psykologi i synnerhet. Miljöskildringarna är lika briljanta, både från Göteborg och Rom. Ett exempel är att Alice och hennes kompisar festar på Vågen och då kom jag att tänka på Nationalteaterns största hit Livet är en fest. ”Men när vi kom till Vågen så var det nåt som dog, där var det knuff och trängsel och inte många log.” Sånt gillar jag! Även några karaktärer från Samlade verk dyker upp här och där.
Jag gillar också hur Lydia Sandgren inte är förutsägbar eller inställsam och hur hon lägger ut trådar som får mig att tänka ”nu händer det och det” men så luras hon och det blir inte så. Även om hon ibland flödar över av detaljer skriver hon inte läsaren på näsan utan låter vissa förlopp bara tona ut. En karaktär som framställs som viktig för berättelsen är stjärnpianisten Adrian de Witte (snyggt namn!) men ändå får man inget grepp om honom, varken som person eller varför han är så viktig. Författaren lyckas också med konststycket att skriva en relationsroman på 750 sidor utan att få med det minsta sex! Bara det är en prestation i sig, det är så man undrar hur kvinnorna blev gravida...;-)

En roman som inte är i klass med Samlade verk och inte riktigt i min smak. Men ändå intressant, tänk- och läsvärd, annorlunda och skriven av en författare som befäster sin position som en av de riktigt stora!

Betyg 4