Tankeväckande roman om en kvinna som plötsligt drabbas av minnesförlust och möter sitt gamla liv med stor skepticism och brutal ärlighet. Hur mycket fejkar vi egentligen i våra liv..?

Betyg 4

Mia Berggren drabbas plötsligt av minnesförlust, men läkarna hittar inget fel. Hon minns varken familj, vänner eller sitt eget namn, alla som säger sig vara nära och kära är helt okända personer för henne. Hon delar inga minnen med dem. Men hon har språket, minns filmer hon sett, böcker hon läst och sina yrkeskunskaper som lärare. Med hjälp av omgivningens förklaringar, foton, mail och sms försöker hon återskapa sig själv utifrån den bild hon får fram. Problemet är att hon inte gillar resultatet...

På försättsbladet står ”en roman om vad som händer med en människa när alla minnen försvinner”. Det låter som ett spännande upplägg, men alla minnen försvinner ju inte! Hon minns ju allt utom det viktigaste, vilket gör att berättelsen känns tillrättalagd och konstruerad. Trovärdigheten sjunker direkt... Jag vet inte vad författaren vill säga, kanske något om vådan av att göra det korrekta och bygga upp en lögnaktig självbild på sociala medier. För den nya Mia gillar inte alls det hon tidigare stått för och läsaren bibringas uppfattningen att hon har en helt ny personlighet, nedlåtande, oempatisk och krass. Mannen är fånig, barnen påträngande och vännerna patetiska. Hennes egen mamma är en jobbig tant. Den förväntade psykologiska thrillern uteblir, Mia är – eller var – precis den som familjen säger, ingen har ljugit eller manipulerat verkligheten. Nu beter hon sig som en tjurig tonåring, allt är fel och förljuget. Även om hon utåt sett anpassar sig växer behovet av revolt och förändring...

Inget för mig men boken har ett stort plus, den är både kort och lättläst. Det märks att författaren brukar skriva ungdomsböcker, han vet hur man för handlingen framåt utan att krångla till det.

Betyg 2