Recension av Johanne Hildebrandts Förbannade fred
(Detta är en recensionsbok från Natur och Kultur)

Johanne Hildebrandt är född i Lycksele 1964 men bor numera i Stockholm med sin man och son. Hon är journalist, författare och kolumnist och anses vara en av Sveriges bästa krigskorrespondenter. Johanne har tidigare utgivit Blackout som handlar om hennes tio år som krigskorrespondent i Balkan. Boken kom ut 2001 och fick utmärkelsen Guldspaden. Efter det skrev hon triologin om Valhalla. Freja kom ut 2002, Idun 2003 och Sagan om Valhalla 2004. Boken Fördömd kom ut 2006 och Älskade krig 2008.
Handling: Sara Rydberg som är journalist ska resa till Darfur för att göra ett reportage om konflikten där nere. Reportaget ska visas i en välgörenhetsgala på TV och det ska även samlas in pengar till hjälporganisationen FACH – Förenade Afrikahjälpkommittén. Med sig ska hon ha bloggaren Lena Runhag, som ska vara programledare för galan. Något Sara inte är särskilt glad över.
Väl framme i Darfur får de bo på ett sunkigt hotell som mest liknar en gammal bordell. Även filmaren Chris är med, men Sara känner inte riktigt igen honom sedan han varit i Irak och i Afghanistan. Något måste ha hänt där för Chris är så nedstämd. Chris och Lena får bra kontakt och förälskar sig i varandra. De vill helst tillbringa tiden på hotellrummet tillsammans, något som irriterar Sara.
När deras kontakt Ali ska åka till Jonathan Brown, som är FACH:s lokalchef, för att ordna deras papper och en bil, vill Sara följa med. Ali är mycket bestämd att han ska åka ensam, men Sara ger inte med sig. När de kommer fram till Jonathan Brown förstår hon varför Ali inte ville att hon skulle följa med. Sara hade inte förväntat sig hur denne J Brown skulle bo. Nu när hon fick se det började Sara fundera vart biståndspengarna egentligen går till. Fick de behövande verkligen sina pengar?
Parallellt får man följa den 15-åriga Afrikanska flickan Ghalia som är på flykt med sin mormor, morbror och en del andra släktingar. Hon har förlorat sin mor, far och syster i rena avrättningar. Själv har hon blivit våldtagen av Janjawidsoldater och är nu på väg till ett flyktingläger i Tchad.
Sara, Ali, Lena och Chris ger sig i väg till samma läger för att intervjua och filma människorna där. När de kommer fram ser de en del barn som leker och Lena vill gärna prata med dem. Sara säger att det går bra och ber Chris att filma. Själv ger hon sig i väg för att titta på lägret. Hon träffar sköterskan Amanda som visar henne runt. Samtidigt har Gahlia och hennes anhöriga kommit till lägret, men de får vänta utanför tills det blir någon plats ledig. Eftersom de har en liten pojke med sig som är sjuk kommer syster Amanda ut till dem. Hon tar med sig pojken och även Gahlia och hennes kusin. Syster Amanda berättar för Sara vad hon tror flickorna varit med om och Sara känner sympati för Gahlia.
Samtidigt i Sverige sitter Mikael Höglund och via satelittbilder på sin datorskärm övervakar han östra Darfur och Tchad. Han gör detta för att en svensk trupp skickats dit och inhämtande av information har fått högsta prioritet.
I berättelsen finns även Anders Larsson och Wickström med. De är handplockade soldater till SSG. Anders längtar ständigt hem till Sverige och sina barn. En dag kallas de till El-Shabana där Janjawid har bränt ner byn och de mördar alla de får tag på – kvinnor, barn, ja alla. Med hjälp av jeepar och helikoptrar ska de hjälpa biståndsarbetarna från lägret.
Under tiden skjuts det för fullt i flyktinglägret. Sara har tillsammans med Amanda, Gahlia och några till gömt sig i sjukstugan. Hon undrar hur det gått för Lena och Chris. Tillslut träffar hon dem och Anders och hans soldater kommer till undsättning. Under bilflykten ber Sara att Chris ska filma, så de kan visa förödelsen, men han verkar vara helt borta.
De kommer hem levande och galan för FACH och reportaget som Lena gjorde med barnen och som Chris filmade blev succé.
Men för Sara blev det ingenting eftersom Chris inte filmat under flykten. Utan film – inget bevis.

Jag tycker: Som vanligt när Johanne Hildebrandt gör sig hörd blir det bra. Boken var väldigt spännande. Johanne har konsten att berätta på ett sådant sätt att det inte går att sluta läsa. Hon avslutar kapitlen med frågetecken och då måste jag läsa vidare för att veta vad som händer sen. Jag tycker om när författare klarar av att växla mellan olika karaktärer i de olika kapitlen. Det är inte alla som klara av att hålla kvar spänningen när de skriver på det sättet. Men det klarar Johanne Hildebrandt galant. Boken är lättläst och språket flyter på bra hela tiden. Har inte mer att säga än att Förbannade fred var förbannat bra.

Betyg 5/5 Kristina Simar lektör/bokrecensent

Betyg 5

Min första Johanne Hildebrandt-bok. Inte den sista.

"Förbannade fred" är en brutal skildring av konflikten i Darfurprovinsen. En nästan bortglömd tragedi av nutida slag. Som så ofta när det handlar om den sanna verkligheten blir det otäckt. På flera sätt.

Hildebrandt är rakt-på-sak och tempot är högt. Kanske hade lite litterära utsvävningar varit på sin plats men det är ändå mustigt. Det är en läsvärd historia, en viktig skidring med mycket hög sanningshalt.

Samhällskritisk och mediakritisk. Helt i min smak.
Rekommenderas!

Betyg 4