Om natten i Chile

Sebasián Urrutia är präst, chilenare, litteraturkritiker och medlem i Opus Dei, en bildad man med poetiska böjelser. Han ligger på sin dödsbädd, och ser under en natt tillbaka på sitt liv och försöker rättfärdiga sig inför den åldrande yngling som snklagar honom. Han har träffat den store Neruda, och av de mystiska herrarna Asaf och Tah har han skickats till Europa för att ta reda på hur man bäst bevarar kyrkor. Under Allendetiden förstod han sig inte på chilenarna, så han drog sig tillbaka och läst gamla greker, men så kom militärkuppen. "Vilken frid... Vilken tystnad." Juntan ville lära känna fienden, och Urrutia undervisar dem tjänstvillig om marxismens grunder. Ju längre natten lider, desto mer rämnar hans fasad, och han får svårt att värja sig mot minnena, som att han deltagit i de litterära soaréer som under diktaturen hölls i en vill i Santiagos utkant. Värdinnans lille son hette också Sebastián. Han tittade på Urrutia, som "fick intrycket att de där stora blå ögonen såg något de inte ville se". Det visar sig att förfärliga saker pågått i källaren medan de intellektuella diskuterat litteratur ovanför. "Jag [...] såg ingenting, visste ingenting, förrän det var försent. Varför rota i det som tiden så barmhärtigt döljer?" "Om natten i Chile" är bitterljuv, ibland vacker och ofta tragikomisk - en rädd människas försvarstal.

Medelbetyg: 3 (1 röster)