Detta är en innerlig berättelse om två barndomvänner i Beirut, som sedan de blivit vuxna alltmer glider ifrån varandra. Då en - George - väljer att stanna kvar i den krigshärjade staden, gör romanens huvudkaraktär - Bassam - allt han kan för att lämna Libanon för alltid.
Det är en våldsam historia vi får oss presenterade, och den är skriven med stark närvaro. Trots att Bassam inte är särskilt sympatisk och han agerar definitivt inte oklanderligt, känner man som läsare sympati för honom. Kanske är det för att han inte är kärlekslös, och kanske är det för att han bär på ett hopp trots allt elände som händer honom.
Till och från "svävar" berättelsen iväg i poetiska liknelser eller drömmar, och dessa är faktiskt ganska befriande att få följa i allt elände. Jag brukar regera negativt på poetiskt språk i romanprosa, men i fallet "DeNero's Game" känns det helt rätt. Kanske beror det på att det inte genomsyrar allt, utan mer blir som öar i texten.

Jag gillar verkligen den här boken i all sin våldsamhet.

Betyg 4