En underlig bok. Den handlar om Roland o hans liv tillsammans med Mona. Roland får problem med hjärtat o läggs in på avdelning på ett gammalt sjukhus. Där finns också Yngve, en underlig figur, som försöker hitta rätt i tillvaron. Roland o Yngve samtalar i dagrummet, o träffas även sen när de blir utskrivna.
Både Yngve o Roland har gett livet o väntar bara på att något annat skall hända.
Boken påminner mig lite om Frans Kafka o "Processen". Underliga stämningar, underliga uttalande o lite konturlös o suddig miljö.

Betyg 3

Detta är en roman med högt driv. Jag tycker Östergren excellerar i sitt berättande, på flera sätt. Själva dispositionen, med uppbruten kronologi, är brilljant. Inte för att det är ett ovanligt grepp, men sällan blir det så fantastiskt bra utfört som i "Plåster". Stora delar av romanen berättas med repliker, och det inte bara leder framåt, utan det ger karaktärerna substans också.
Kanske är inte alla delar fullständigt superangelägna för en man med ordnade livsförhållanden (som jag själv), men författaren tar oss med på en tur i andras livsöden som man har svårt att inte vilja följa till slut. En invändning man kan ha, är att karaktären "Yngve" är väl lik "Henry" i "Gentlemen". Men det är ju inte första gången man känner igen en författare på sina tidigare alster.

Och titeln, "Plåster"? Ja, visst är det en bra titel? Läser man får man veta varför sen passar så ypperligt.

Betyg 4