Island 1963. Den unga Hekla, döpt efter vulkanen, lämnar gården på nordvästra delen av ön för att söka lyckan i Reykjavik. Hon vill slå igenom som författare och allt hon har med sig är ett manus och en skrivmaskin. Men den mansdominerade isländska kulturvärlden är inte intresserad av kvinnliga författare. Hennes pojkvän kallar sig poet men hon vågar ändå inte visa upp sina alster för honom och hon är inte välkommen på poeterna stamcafé. Då Hekla ser bra ut får hon erbjudande om att bli Fröken Island, med löfte om en resa till New York. En manlig homosexuell blir hennes vän och de två kämpar för att få sin rättmätiga plats i manssamhället, var och en på sitt sätt.

Aldur Ava Olafsdottir är en av mina favoritförfattare, hon har skrivit bl a Rosa Candida och Den sista kvinnan. Hennes tidigare böcker är lite åt feelgoodhållet, empatiska men karga och mörka som den isländska naturen. Fröken Island är bara mörk, en mer konventionell skildring av två outsiders i en oförstående och hård mansvärld. Det är synd om bögar, det är synd om kvinnliga okända författare och det är ännu mer synd om kvinnor som blir gravida, gifter sig och har två barn vid 22 års ålder. Den sistnämnda är Isey, Heklas barndomsvän, och bokens stora behållning. Hon är gift med en bra man, de är fattiga men Isey talar gärna om hur lycklig hon är – tills hon glömmer sig och hennes rätta känslor visar sig... Ett lysande kvinnoporträtt!

Hekla är också bra skildrad, dedikerad till sitt skrivande, kosta vad det kosta vill, men utan att ge avkall på sin integritet. Berättelsen drivs framåt med korta kapitel, brev, stramt språk och utan onödiga detaljer eller stora känsloutspel. Mycket bra tycker jag! Slutet väcker frågor, jag tycker att Hekla tar två felbeslut?
En annan sak jag reagerar på är att hon stängs ute från poeternas gemenskap. Även om kulturmän ofta är avvaktade till kvinnligt skrivande brukar de vilja omge sig med kvinnor, om inte annat så för att sola sig i deras beundran. Se bara på mellankrigstiden i Paris, de kulturella sällskapen i Stockholm vid förra sekelskiftet eller när de unga proletärförfattarna samlades på 1930-talet. Hustrur, flickvänner och älskarinnor överallt!

Men det var bara en utvikning, detta är en utmärkt bok, som alltid när Aldur Ava är i farten. Är det bara jag som gillar henne?

Betyg 4