Systrarna Jolly och Peggy växer upp som fosterbarn i en by i Skåne (läs Hörby). Tiden är ett obestämt 1980-tal men den bild som Wolff målar upp påminner mer om 30-tal. Alla invånare är dumma och obildade och machokultur råder. Flickorna är dock tuffa och utmanar gärna fosterföräldrarna, vilket inte är så populärt. Gården är förfallen, med grisar och skrotupplag. Peggy drömmer om ett liv utanför byn, Jolly är vag i konturerna och vill egentligen ingenting. Men saker händer och när två chilenska flyktingar hamnar på gården sker en tillfällig uppryckning. Psykisk sjukdom rår de dock inte på och det hela eskalerar till dödligt våld...

Wolff har skrivit en mörk berättelse som är svår att kategorisera. En dråplig och makaber skröna säger en del, en skildring av våld och psykisk sjukdom säger andra. Jag är mest benägen att instämma med det senare epitetet, även om det finns vissa likheter mellan Wolffs verk och hennes jämnåriga kollegas från grannbyn, Maria Maunsbach. Men Wolff skruvar några varv, till en morbid och våldsam nivå långt från Maunsbachs. Hon verkar gå på Gamla Testamentets syn på brott, ”öga för öga, tand för tand” och lägger inte fingrarna emellan. Bokens fostermor Jenni påminner om Trump, spritt språngande galen men ingen i omgivningen klarar eller vågar stoppa henne. Att ta lagen i egna händer och komma undan med det är ju precis vad ett antal av världens ledare gör idag. Medan väljare och läsare applåderar...

Samtidigt är boken så jäkla välskriven, berättelsen flyter på och känns på något vis både logisk och naturlig, fast den är motsatsen. Snygga formuleringar staplas på varann och för den som gillar att stryka under i böcker lär pennan gå varm. Som när Jolly kommenterar att Peggy lämnat gården: ”När någon som hon lämnat en plats som vår, då är det som om hela platsen berövats den förmodligen redan väldigt begränsade tjusning den hade från början.” Eller ”fint folk sitter i stan, tittar in i sin själ, vrider och vänder på den, men enkelt folk däremot måste fånga varje möjlighet till glädje illa kvickt innan den glider dem ur händerna.”

Som ni ser är jag kluven till boken och de farhågor jag hade besannades. Lina Wolff skrev mästerverket De polyglotta älskarna och den nivån tycks hon aldrig nå igen. Men hon skriver så bra, skarpsynt och annorlunda att man bara måste älska det. Blinkningarna till Författarinnan, alltså Victoria Benedictsson, är skickligt inlagda i boken. Men jag roas inte av hennes morbida våldsfixering, som jag också störde mig på i Djävulsgreppet. Hon ger begreppet underhållningsvåld ett ansikte.

Betyg 3