Då jag först trodde att det här helt skulle vara en fiktiv skröna så tog det mig kanske femtio sidor in i boken innan jag helt förstod att berättarjaget är i själva verket författaren själv. Om den trots allt är fiktiv eller delvis fiktiv, vet jag inte. Men vissa av karaktärerna här känns så absurda att de borde vara fiktiva, men vem vet?
Suzanne Gottfarb har släppt ett flertal böcker under åren varav ett flertal faktaböcker rörande förintelsen. Hon har här kommit upp i den övre medelåldern utan att ha haft en fast anställning någonstans, tills jobbet inom hemtjänsten blir en realitet.
Här jobbar hon med en samling människor, de flesta invandrare, vissa mycket välutbildade men som nu jobbar inom det osynliga och dåligt betalda jobbet som vårdare för de gamla och sjuka. Gemenskapen mellan arbetskamraterna finns där, men stressen är konstant och värken i rygg och axlar är ständigt närvarande. Något annat som ständigt är närvarande är blöjor, bajskalas, urin, katetrar och stödstrumpor. De får aldrig ta emot något annat än kritik från chefer och anhöriga. Vissa blir utsatta för rasism och sexuella närmanden (från såväl gubbar som gummor).
I sitt arbete får hon träffa en stor kvantitet av olika åldringar, vissa som gör stora intryck på Suzanne.
Här finns b.la.: Gunnar Lövskog, gammal ensam gentleman med förkärlek för vin, böcker och Alvedon. Den kedjerökande, wienerbrödsälskande Ulla som enbart vill prata om sin dröm-man, karlsloken, Per Andersson. Fru Rask, eller Rusk som Suzanne kallar henne- en hennafärgad, ordentligt vårtförsedd, ganska så aggressiv dam som "har" haft varenda tänkbar sjukdom och som dessutom är "utbildad" till operasångerska.
Med nittiofemåriga Fröken Bonde blir Suzanne riktigt intim, som med en riktig väninna. Fröken Bonde läser ständigt korsord, hon trivs bäst ensam, har aldrig varit gift men haft en rad olika älskare i sitt liv.
Hon träffar Walter som är en gammal Hitler-soldat som var stationerad i det ockuperade Litauen under kriget och Suzanne som själv har litauiskt-judisk påbrå. Och så har vi Gamängen, den nittiotreåriga, eviga grabb fast i en gammal mans kropp.
Och många, många fler.
En stark, välskriven och tragikomisk bok som berör mig mycket. Som gammal anhörigvårdare kände jag igen mig mycket i vad författaren skriver.
Den här kan jag varmt rekommendera!
Slutbetyg, en stark 4:a!

Betyg 4