Gun Ninnisdotter (1946-2001), släppte mellan åren 1990-1997, sju romaner som alla skildrar människor som står längst ner i samhället. Hon levde själv ett hårt liv med missbruk, självmordsförsök, var utsatt för incest av sin pappa och satt vid en tidpunkt av sitt liv häktad för mordbrand och blev dömd till sluten psykiatrisk vård. Men hon tog sig vid någon tidpunkt upp från sin egen misär, började studera och blev författare på 90-talet. Det är ungefär det enda som finns att läsa om författaren. Trots flera lovord från tidningar så undrar jag om hon någonsin fick något ordentligt erkännande för sitt författarskap- jag har själv inget som helst minne av henne.
Jag upptäckte av en slump några av hennes böcker under en realisation och blev lite nyfiken. Böckerna har alla väldigt trivsamma omslag och jag läste två romaner av henne för några år sedan som jag tyckte väldigt mycket om.
Det här är den tredje boken jag läser av henne:
Mia och Love är ett alldeles vanligt barnlöst par som närmar sig de femtio. Mia är lärare, med extremt dåligt självförtroende och som nu har gått in i väggen och är sjukskriven. Hon skriver ständigt, drömmer om att bli författare. Love är förtidspensionerad skogsarbetare. Han är timid och mager. Hon är temperamentsfull och fyllig. Båda har de ett mörker inom sig. De snäser och skriker åt varandra om små vardagshändelser. De lagar mat och åker på utflykter. De älskar varandra djupt och är varandras bästa vänner. Ingen av dem kan tänka sig ett liv utan den andre. Men en dag tar sjukdomen ett stryptag kring deras trygga gemenskap när Love kräks blod och med ens är deras framtid allt annat än säker...
Här finns också brorsonen Johan, den allt annat än rena Jönsson och den gamla fattigpensionären, Greta- deras granne som letar efter mat i soprummet.
Den här romanen tar upp flera allvarliga teman som sjukdom, ångest och ensamhet. Ändå så ler jag mig igenom hela berättelsen som är skriven med så mycket värme och kärlek. Den är mycket välskriven och jag kan ibland se vissa liknelser med Aino Trosell- men också Sonja Åkesson.
Trots att det nog inte var Ninnisdotters mening så är det här för mig äkta och vardaglig feelgood och dessutom lite av kärleksroman, som känns betydligt mer autentiskt än de flesta feelgood-böcker som jag tidigare har läst. Jag ser fram emot att få läsa hennes resterande böcker!
Toppbetyg!

Betyg 5