Jag har ingen aning om varifrån jag fått Den stående klockan av Hanna Johansen. Plötsligt dök den upp i bokhyllan. Och där hade den gärna kunnat förbli. En märklig historia, som inte gav mig det minsta.

Den där kvinnliga passageraren betraktar medpassagerarna och stationerna som tåget passerar, men hennes reflektioner är bara konstiga. Det är mest dravel. Här ett exempel:

En grottmänniska av vitaktig, antagligen vit hudfärg stiger in i min kupé. Mitt hjärta stannar: hur kommer jag fram till påståendet att det är min kupé? Den är den kupé jag sitter i, alltså i bästa fall den här kupén och inte den där. Grammatiken skiljer på det, och jag skiljer inte på det, hur är det möjligt? Efter det han har stigit in finner jag inte ordet, rättare sagt, jag vill inte finna det, och jag vet redan hur det nu borde heta och det värjer jag mig mot. Vår kupé borde det heta. Och detta motsäger varje erfarenhet eller om inte varje, så dock de erfarenheter som jag är beredd att göra under de givna omständigheterna.

Den här boken är inte värd mödan det innebär att läsa den. Jag förstår inte varför den över huvud taget gavs ut.

Betyg 1