Efter att en dag ha lämnat sin ryska klass under en klassresa till Paris påbörjar huvudkaraktären Nikita ett nytt kapitel i sitt liv och strövar hemlös genom Paris gator. Den excentriska och intellektuella Nina hittar honom och tar honom under sina vingar tillsammans med sin vän Grzjebin. I en komplicerad men ändå självklar blandning av tillbakablickar och nutid, där boken börjar efter Ninas död, vecklar sig personporträtten sakta fram i denna annorlunda roman.

Vad som driver Nikita att lämna allt och påbörja en emigranttillvaro får man aldrig svar på. Han är en annorlunda figur; asexuell, utan drömmar, med ett mentalt självskadebeteende och allmänt intetsägande. Det är snarare hans handling att lämna allt som gör att man som läsare försöker förstå honom och även just handlingen som han själv tycker gör honom intressant.

Emigranttillvaron är något som nyanseras i denna roman. Vi har Nikita som utan egentliga planer på det lämnar sitt land och som aldrig riktigt landar någonstans, Nina som är andra generationens ryska i Paris utan att någonsin bli fransyska, vi tar även del om en historia om dottern till en emigrant som återvänder till hemlandet till föräldrarnas förfärande. Det finns alltid något som skaver i denna tillvaro, att aldrig riktigt kunna hamna rätt, att alltid vara annorlunda såväl i det nya som i det gamla landet.

Språket blir det stora hindret. Det som avslöjar en, vare sig det gäller uttal eller val av fel preposition. Alltid finns det något som röjer att man inte hör hemma även om man är mer påläst, alltid detta som skaver. Boken blandar svenska med ryska. Man blir själv något av en emigrant som ibland inte förstår vad som sägs och därför heller inte får del av alla textens rikedomar.

Jag visste inte vad som väntade mig när jag påbörjade denna ältande och långsamma roman. Vet fortfarande inte vad jag tycker om den. Men den lämnade något intryck, vilket ändå säger något.

Betyg 3