En ung kvinna vid namn Elisabeth blir passionerat förälskad i Mannen. Tyvärr är mannen redan gift och någon skilsmässa kommer inte på tal. Det är deras kärlekshistoria vi får ta del av i, "Vid Grand Central Station där satt jag och grät" som är en lovsång till den passionerade kärleken som bryter ner livet i småbitar. Elisabeth vet visserligen att hon bjuder katastrofen in i sin famn, men kärleken låter sig inte hejdas.

Elisabeth Smart är en kultförfattare. Liksom sin landskvinna Atwood skriver hon med ett sinnligt och högstämt språk som spränger alla barriärer. Denna bok är kort och kan mer liknas vid poesi än prosa. Då och då är denna självbiografiska bok nästan komisk i sin uppenbara dramatik. Jag upplevde flera gånger att jag ville säga till kvinnan, "jamen, ge dig nu, ta dig i kragen, det hjälper inte att hålla på så där - sluta yla för guds skull :)", för att vid stycke huka mig för tyngden i ordsvallet och igenkännandet - precis så där är det!

Tyvärr sitter jag i Sthlm just nu och boken ligger hemma i Lund, jag skulle nämligen vilja citera några bitar ur boken när jag kommer hem. Denna bok är verkligen värd att läsas! Det är ingen bok man streckläser och det fodras energi att orka med de flammande ordstormarna...men orkar man, blir man belönad. Jag ger denna bok en stark fyra.

Betyg 4

En roman skriven på ett oerhört pretentiöst språk som gör den fullständigt obegriplig. Som tur är förklarar förordet det mesta (ungefär som programbladet till en opera), men det gör inte historien mer intressant.

Jag tror att det är en miss att denna pekoral blivit utsedd till klassiker. Och det är väl fö inte första gången det händer.

Betyg 1

Kom ut första gången 1945. "Inte Gud, men fladdermössen och en spindel som väver min skuld håller sitt rendezvous med mig, och skammen kopulerar med varenda septemberfluga." Orden är för mig en barriär mot att uppleva nåt som helst vid läsningen.

Betyg 1