Det är rörande att följa Jacks berättelse. Fram träder en bild av en förunderlig värld och en heroisk mor.

Betyg 4

Recension av Emma Donoghues roman Inlåsta

Boken är utgiven på Lind & Co (2010) och innehåller 384 sidor.

Emma Donoghues är född 1969 i Dublin, men bor numera i Kanada. Hon är flerfaldigt prisbelönt och skriver både dramatik och prosa. Inlåsta är skriven i efterdyningarna av Fallet Fritzl, som skakade en hel värld när det uppdagades år 2008. Romanen har översatts till ett flertal språk och den har nominerats till det prestigefyllda brittiska Man Booker Prize.

Handling: Det är Jack, fem år som är berättarröst i denna bok. När berättelsen börjar bor Jack och hans mamma inlåsta i ett låst rum på drygt tio kvadratmeter. Rummet är isolerat och specialbyggt och där är Jack och hans mamma fängslade av ”Svarte Man”. Jack är född i rummet och känner inte till något annat. Ett litet takfönster finns, så lite ljus kommer in. Men hur det ser ut utanför i den stora världen vet inte Jack. Det finns visserligen en tv i rummet där Jack kan se människor och miljöer, men för en femåring är det svårt att förstå att det även finns en värld utanför tv:ns värld. När ”Svarte Man” kommer måste Jack gömma sig i garderoben, för ”Svarte Man” gör något med mamma som Jack inte får se. Han ligger tyst i garderoben och räknar sängens ljud och rörelser. ”Svarte Man” tar med sig söndagspresenter som Jack och hans mamma önskat sig, han handlar mat och bär ut deras sopor. Med sin stora fantasi och kärlek lyckas mamma skapa en trygg värld i rummet för lille Jack.

En dag tröttnar Jacks mamma på sitt liv som fånge. Hon har befunnit sig i det lilla rummet i sju år efter att blivit kidnappad av ”Svarte Man”. Hon funderar på hur de ska lyckas fly och berättar sina planer för Jack. Jack själv är inte så intresserad, han vet ju ingenting om det som finns utanför rummet och världen skrämmer honom. Till slut går Jack ändå med på att låtsas spela död och mamma rullar in honom i en matta. Hon berättar gång på gång vad han ska göra och säga när han lyckas rymma från ”Svarte Man” ute i verkligheten. Flyktförsöket lyckas, men för Jack är det allt annat än enkelt att lära sig leva ute i verkligheten. Hur det går? Läs boken så får du veta.

En mycket välskriven roman, som har en femåring som berättarröst. Jacks ord och tankar är mycket verklighetstrogna för en femåring. Hans oro och funderingar på allt han får uppleva, först i det lilla rummet och sedan ute i verkligheten är mycket fint beskrivet. Tyvärr lyckades inte författaren att gestalta Jack, hans mamma, ”Svarte Man” och de andra karaktärerna som förekommer i boken på ett tillfredställande sätt för mig. Jag lyckades aldrig se dem framför mig som jag alltid vill. Jag hoppas ändå att författaren skriver en del till, för jag vill gärna veta hur det går för Jack i framtiden.

Betyg 4/5 Kristina Simar 2011-07-15 (64) http://blogg.passagen.se/krisim

Betyg 4

Boken är skriven från en femårings perspektiv. Jag vet inget om boken när jag börjar läsa den och sakta fogas pusselbitarna ihop så att jag förstår vad som pågår. Halvvägs boken blir det vansinnigt gastkramande och jag måste tvinga mig att läsa i någorlunda normal takt i stället för att snabbläsa för att se hur det kommer att gå.
Efter den dramatiska höjdpunkten är dock halva boken kvar och den tappar i fart och energi. Det händer sedan något allvarligt som jag tycker är både osannolikt och onödigt (jag vill inte avslöja vad det är) - hade jag varit redaktören skulle jag ha föreslagit att stryka det.
Men det är genomgående en fantastiskt bra bok, mycket intelligent och insiktsfullt skrivet, och det liknar inget annat jag någonsin har läst.

Betyg 5

Room av Emma Donoghue är verkligen en fantastisk bok på många sätt. Författaren skrev den efter den förfärliga Frizl-affären. Här är det inte ett barn som kidnappats, utan en 19-årig kvinna. När berättelsen börjar har hon suttit inspärrad i sju år. Hon är dock inte längre ensam, eftersom hon har en femårig son. Det råder givetvis ingen tvekan om vem som är far till honom.

Emma Donoghue har valt att låta femårige Jack vara den från vars perspektiv vi upplever berättelsen. Ett val av perspektiv som är spännande, men som inte är helt utan problem.

Jack vet egentligen ingenting om världen utanför det fängelse, som rummet utgör. För honom är han själv och mamman samt möjligen Svarte Man de verkliga människorna. Alla andra är teve. Det är ett ofantligt ansvar som läggs på honom när det blir hans uppgift att se till att de kan rymma.

Ungefär halva boken handlar om livet i Rummet. Den andra halvan, som jag kan tycka är den mest intressanta, är när de har lyckats lämna sitt fängelse. Hur anpassar man sig till världen utanför? Hur reagerar familjen när den unga kvinnan som de trott var död återvänder och dessutom har ett barn med sig som helt saknar erfarenhet av livet utanför Rummet?

Det är en intressant psykologisk bok sin tyvärr har kunnat inspireras av en verklig händelse. Ondskan finns i den verkliga världen.

Det som blir lite knepigt är just detta att det är en femåring som ska berätta historien. Författaren lägger visserligen in lite barnspråk som felaktiga böjningar av starka verb, men i övrigt har Jack ofta ett språk som jag skulle vilja säga ligger långt över vad någon i hans ålder kan bemästra. Jag förstår att Donoghue måste använda ett vuxet språk för att läsaren ska kunna ta till sig berättelsen, men enligt min mening skapar det trovärdighetsproblem. Ska man verkligen ha en femåring som berättare i en bok som definitivt är skriven för vuxna?

Betyg 3