1909 besökte Sigmund Freud - i släptåg med Jung -.. Visa hela

1909 besökte Sigmund Freud - i släptåg med Jung - USA för första och enda gången, och i denna spänningsroman blandas fakta med fiktion när han med psykoanalys hjälper till att utreda ett bestialiskt mord, samt ytterligare ett mordförsök dagen efter, på unga socitetskvinnor i New York som binds fast för att piskas och sedan strypas i sina hem.

Den överlevande flickan, Nora, förlorar minnet och rösten efter attacken och Sigmund Freud med sällskap får nys om saken och en av hans lärljungar, Stratham Younger, ber polisen att få träffa Nora och med hjälp av psykoanalys försöka få henne att minnas. Det visar sig snart att det ligger mer bakom, och att Nora inte har varit riktigt sanningsenlig om vad som hänt och om sitt förflutna, och att det även är något skumt med det första mordfallet då liket fort försvinner och en del saker kring mordet och platsen det begicks på inte går att förklara.
Vad är sant och vad är falskt?

Att följa utredningen i de historiska och stämningsfulla miljöerna - främst där överklassen rörde sig - i New York som det såg ut och begav sig i början på 1900-talet är en sann fröjd och njutning. Mycket känns igen från Edith Whartons romaner (har du inte läst "The Age of Innocense" - "Oskuldens tid" - än, så gör det, eller se den vackra filmatiseringen) med de sociala konventionerna och de historiska kulisserna karaktärerna befinner sig i.

Sigmund Freud finns såklart hela tiden i bakgrunden i historien. Utan att avslöja för mycket - i och för sig är redan titeln "The Interpretation of Murder" (tolkning av mord) såklart uppenbarligen befryndad med hans berömda "Drömtydning" - så är "The Interpretation of Murder" och Nora starkt inspirerad av en av hans mest berömda patienter, Dora. Och historien varvas mycket med psykologi.

Det här var en riktig sidvändare och mycket spännande läsning. Välskrivet, bildande, och stämningsfullt - det blir en stark fyra i betyg!

Då jag länge har varit nyfiken på Kathryn Harrison.. Visa hela

Då jag länge har varit nyfiken på Kathryn Harrisons författarskap - och då i synnerhet den självbiografiska "The Kiss" (på svenska: "Kyssen) som orsakade skandal när den kom ut för några år sedan, då den handlar om hennes incestuösa förhållande med sin far som inleddes när hon var 20 och avslutades fyra år senare - så passade jag på att köpa en annan, av hennes tre, självbiografiska böcker: "Att söka hänryckningen" under bokrean. Vilket visade sig vara en alldeles utmärkt investering, och jag kan inte annat än undra varför i hela världen jag inte har lyckats läsa något av henne förut. Det här gav i alla fall onekligen mersmak, och så fort boken var utläst innan idag beställde jag "The Kiss" för fortsatt utforskande av hennes författarskap, vilket jag tror har alla förutsättningar att bli en angenäm upplevelse.

"Att söka hänryckningen" är centrerat kring ämnet moderskap och består av fragment från hennes uppväxt med en minst sagt excentrisk mormor som uppfostrar Kathryn i mammans fråvaro, och hennes senare liv som mor själv till två barn. Men även hennes ätstörningar och utanförskap som plågade henne under uppväxten tas upp.

Kapitlena är till sin form mer som små noveller eller essäer än en sammanhängande biografi, även om det såklart går en röd tråd igenom hela boken, och allt skildras uppriktigt och osentimentalt med torr humor. Hur hon övergavs av båda sina föräldrar - fadern såg hon inte till under hela sin uppväxt, och modern lämnade över Kathryn till sina föräldrar för att kunna fortsätta sitt bekymmersfria liv i sus och dus - hennes uppväxt med sin smått galna, men kärleksfulla, mormor (min favoritepisod rörande henne i boken är när hon tvingar Kathryn att hjälpa henne fuska på körkorsprovet) med sina gammaldags värderingar och neuroser. Hennes liv som mamma - det sista kapitlet "Värkarbete" som beskriver födseln av hennes tredje barn kan tävla med Anaïs Nins obehagliga, men rörande, redogörelse i den första dagboken för förlossningen av sitt dödfödda barn som mest usch-efter-det-här-vill-jag-inte-föda-barn läsning. Även kapitlet där barnen drabbas av löss och de licensierade lössutrotarna kommer på besök antar sagolika mått och är enormt minnesvärd och humoristisk läsning.

Välskrivet och gripande, och en av de mest rörande böcker jag läst på länge - en klar fyra i betyg!

Ett besök på Bokia igår som egentligen var tänkt a.. Visa hela

Ett besök på Bokia igår som egentligen var tänkt att rendera i lite nytt skrivmaterial och inget annat slutade med sex nyinköpta böcker (kan man motstå 50% rabatt på årets reaböcker, som här dessutom visade sig innehålla några riktiga guldkorn personalen måste ha plockat ner från sitt ordinarie sortiment, för de lyste med sin frånvaro i det annars otroligt trista utbudet under själva rean. Svaret är i alla fall NEJ! Klart man måste lätta på pungen då).

I alla fall så var läsarbiografin "Hur jag läste böcker och lärde mig leva" av Francis Spufford en av titlarna som plockades med i shoppingpåsen - en bok som jag aldrig hört talas om innan, men baksidestexten utlovade att detta skulle vara "en kärleksförklaring till barnböcker" och det kunde jag såklart inte motstå.

Det börjar bra med ett mycket personligt första kapitel där han bland annat liknar bokhandlar vid apotek för oss läshungriga; så sant, så sant. Han berättar också om hur han först lärde sig läsa, hur hans systers livshotande sjukdom påverkade hans tillflykt till böckernas fantasivärld, och om hur hans kärlek för böcker har fortsatt i vuxen ålder tack vare introduktionen till litteraturens värld som barn.
Men sen blir det mindre intressant - dock aldrig tråkigt - i de följande kapitlen där han varvar lingvistik, psykologi och essäer kring några favoritböcker som barn, även om dessa partier glimmar till ibland. Det känns minst sagt lite akademikersnårigt och spretigt emellanåt, som att han tappar tråden lite. Jag tror absolut att boken skulle ha tjänat på att hålla den riktigt personliga stilen rakt igenom, men ändock är det en intressant och läsvärd bok. Jag kände absolut igen mig som läslus sedan barnsben och jag log igenkännande vid flera betraktelser kring läsande och böcker som han gjorde.

"Åh, svensk skräck" tänkte jag, verkligen inget ma.. Visa hela

"Åh, svensk skräck" tänkte jag, verkligen inget man är bortskämd med, när jag stod i bokhandeln igår och skummade igenom baksidestexten till "Kom närmare" - av författarinnan med det svenskklingande namnet Sara Gran - och kunde såklart inte låta bli att köpa med mig ett exemplar. Men när jag kom hem upptäckte jag att hon tydligen är från USA och boken utspelar sig såldedes där. Well, well. Spökerier som spökerier, alltid intressant lektyr.

Dessvärre visade det sig vara en ganska lam skräckhistoria Sara Gran hade att bjuda på. Handlingen känns igen från x antal sedda Hollywoodfilmer på temat andebesättelser. Alltså inget nytt under solen här.

Jag ska väl inte avslöja allt för mycket av handlingen, men i korthet går det ut på att den unga Amanda - en lyckligt gift arkitekt som har allt hon kan önska sig - sakta börjar förändras utan förklaring och blir allt lynnigare. Förutom att hon börjar höra mystiska knackningar i lägenheten börjar hon även se syner, tappa kontrollen och skada sig själv och andra, och det står snart klart att hon har blivit besatt av en kvinnlig demon som får henne att lyda minsta nyck. Och det är här klichéerna börjar staplas på varandra och från att bitvis vara lite småkuslig blir det bara löjligare och löjligare alltefter det lider, för att tillslut urarta till ett dåligt Buffy och Vampyrerna avsnitt.
Nä, det här var ingen höjdare. Okej läsning för stunden - som tur var en rätt kort bok dessutom - men inget jag rekommenderar. Om du vill att nackhåren ska krulla sig, så gå och hyr Exorcisten istället!

Eftersom jag är en sucker för historiska romaner s.. Visa hela

Eftersom jag är en sucker för historiska romaner så kunde jag inte motstå att köpa denna bok när jag hittade ett inbundet exemplar för ynka 20 kr på Returvaruhuset - vilket fynd!

I "Musik och tystnad" som utspelar sig i Danmark under två år av kung Kristian IV tid på 1600-talet så vävs flera personers öden samman i en blandning av fakta och fiktion. För mig som bland annat har läst "Livläkarens besök" av Per Olov Enquist (om Christian VII livläkare) och "Stjärneborg" av Alexandra Coelho Ahndoril (om Tycho Brahe) med stort nöje, så är det högst angenämt att få återvända till samma gamla danska miljöer igen.

Romanen är centrerad kring Kristian IV:s hov, under 1629-1630 då äktenskapet med fru nummer två - Kirsten Munk - är på upphällningen - i gott sällskap av Kristian IV:s mentala tillstånd - efter många stormiga år. I "Musik och Tystnad" utmålas hon som en hänsynslös, narcissistisk, barnhatande nymfoman med förkärlek för S/M tillsammans med tyske älskaren Otto. Jag vet inte hur mycket det stämmer i verkligheten, men faktum är att kungen skilde sig från henne 1629 p.g.a. hennes ständiga otrohet. I alla fall så är det verkligen ingen smickrande bild av Kirsten Munk som målas upp, det är nästan så jag tycker Rose Tremain tar i för mycket. Över huvud taget verkar hon ha hängt upp sig på att utmåla alla kvinnor i historien som fullständigt sexgalna neurotiker, vilket känns lite unket. Men, men.

Vi får även följa en ung fager engelsk musikants ankomst till slottet (som är där för att ta plats i den danska hovorkestern) och kärleksaffären han inleder där med Kirsten Munks hunsade kammarjungfru. Samt några andra karaktärer. Och de hamnar snart i det ormens näste som det danska hovet då utgör med alla dess intriger och ränker.

"Musik och tystnad" av Rose Tremain är en fruktansvärt välskriven roman med ett vackert och följsamt språk, men tyvärr med en väldigt kall ton. Jag saknar den danska gemytligheten och värmen! På grund av detta så kan berättandet bitvis kännas något opersonlig och trist, men det vägs som tur är upp av den fantastiska historien och de vältecknade karaktärerna i den.
En mycket bra bok, men inget mästerverk som många anser. Jag har läst betydligt bättre inom genren.

Det här är min första bekantskap med den isländska.. Visa hela

Det här är min första bekantskap med den isländska författaren Sjón i bokform, men hans låttexter till några av Björks låtar (bl.a "Isobel" och "Bachelorette") har jag såklart hört många, många gånger. Faktum är att läsandet av "Skugga-Baldur" fick mig att damma av några gamla skivor med Björk som jag satte på och låg och lyssnade på igår i sängen innan jag somnade. Mycket trevligt.

I alla fall: "Skugga-Baldur" som utspelar sig i det karga snöiga landskapet i en liten by på Island under det sena 1800-talet väver skickligt ihop två berättelser som flörtar med både isländsk mytologi och folksägnen. Man kan väl säga att boken är uppdelad i två delar och det är först på slutet påsen knyts ihop och man utbrister i "aha, sååå var det".
Och det är väl där problemet ligger lite i för att det inte ska bli fullpott i betyg. Trots att det är oerhört vackert och poetiskt skrivet så känns det som en något lång resa innan man kommer till slutet och de 128 sidornas två historier får sin förklaring. Men en mycket läsvärd bok ändå - gillar man som jag talande fjällrävar (!) som tar ut sin hämnd på jägaren som sköt en, då har du hittat rätt.

Efter att ha spenderat två dagar och 450 sidor i 1.. Visa hela

Efter att ha spenderat två dagar och 450 sidor i 1600-talets Danmark kände jag att jag behövde något lättsamt att läsa, och valet föll på "Stjärnfabriken" som visade sig vara chick lit när den är som sämst. Huh.

Parallellerna till "The Devil Wears Prada" är många: en ung naiv tjej börjar jobba som assistent, här på en stor filmagentur i Hollywood, och i "The Devil Wears Prada" på en modetidning i New York. Och i båda böckerna får de tampas med en chef från helvetet, kärleksproblem och så vidare. Allt enligt ingredienserna för en chick lit.

Men till skillnad från Lauren Weisbergers roman som var både underhållande och hyfsat välskriven, så känns "Stjärnfabriken" fruktansvärt tröttsam bara några sidor in i boken. Visst, det är smått underhållande emellanåt och inblickarna (jag kanske ska tillägga att Mimi Hare själv har jobbat inom branschen) i stjärnornas och filmbolagens Hollywood är både skrämmande och roliga. Men vad hjälper det när en röd tråd och handling i stort sett saknas, liksom hjärta, och klyschorna haglar. Det känns bara på tok för ytligt, dumt och långtråkigt.

Oräkneliga är de böcker jag plöjt igenom med syfte.. Visa hela

Oräkneliga är de böcker jag plöjt igenom med syftet att stilla min aldrig sinande nyfikenhet och besatthet kring den sista tsarfamiljen och deras öde. Därför är det alltid ett stort nöje att hitta något nytt att läsa, även om det som i fallet med "The Romanovs & Mr Gibbes" inte direkt tillför något nytt.

Ni kan säkert historien: den 17 juli 1918 mördades tsaren, tsaritan och deras fem barn av bolsjevikerna, vilket satte stopp för några hundra års monarki (ej en speciellt demokratisk sådan) och blev startskottet för vad som skulle komma att bli många årtioenden av kommunistisk diktatur.

Denna lättlästa och korta biografi över barnens lärare som jobbade för familjen i tio år tillför visserligen inget nytt, i alla fall inte av vikt, men från brev och dagboksanteckningat samt intervjuer med närstående till Sydney Gibbes får man en god inblick i hans liv med dem och hur det kom att påverka honom i framtiden, efter morden.
En av de mest intressanta bitarna i boken är hans möte med den falska "Anastasia" - Anna Anderson - som lurade i en hel värld att hon var den överlevande storfurstinnan Anastasia, vilket senare visade sig vara falskt. Som närstående till familjen Romanov genomskådade han henne direkt.

En trevlig liten bok! Men är man inte intresserad, eller påläst, sedan tidigare gällande släkten Romanov så finns det betydligt bättre böcker att rekommendera som förstaläsning. T.ex den fylligt illustrerade och informativa coffee table boken "Tsar" av Peter Kurth.

De senaste två dagarna har tillbringats i ett full.. Visa hela

De senaste två dagarna har tillbringats i ett fullständigt lyckorus tack vare Diane Setterfields lysande debutroman "The Thirteenth Tale" som kom ut förra året. Jag har njutit av varje stund tillsammans med denna stämningsfulla gotiska roman som kan liknas vid en saga för vuxna - total njutning från första till sista sidan!

Handlingen i kort (för här kan inte avslöjas för mycket om den mystiska historien som Diane Setterfield berättar med dess överraskningar och vändningar):
En dag får den unga litteraturbesatta Margaret, som jobbar i sin pappas antikvariat, ett brev från den världsberömda - och mystiska, ingen vet riktigt vem hon egentligen är då hon har döljt sitt förflutna genom att berätta hundratals olika historier om sig själv för diverse journalister, alla osanna - författarinnan Vida Winter som nu som gammal och sjuk äntligen vill berätta den sanna historien om sig själv.
Margaret går skeptiskt med på att träffa henne och börjar skriva ner historien Vida berättar för henne. Vi förs hundra år tillbaka i tiden där historien tar sin början i en brittisk gotisk miljö som hämtad från Jane Eyre med kråkslott och ett fantastisk persongalleri av excentriska släktingar som bor där och inleder de galenskaper som ska leda till den stora familjehemligheten Vida Winter bär på och som hon har hållt hemlig fram tills nu.

Det är ljuvligt skrivet och man riktigt njuter av miljön Diane Setterfield målar upp och det enkla men fantastiska språket hon använder - den här boken innehåller allt från spökerier, incestuösa familjerelationer och galenskap, till några av de bästa betraktelser kring läsande och litteratur jag läst på länge.

En solklar femma!

Dagen före nyårsafton 2003 avled hastigt och plöts.. Visa hela

Dagen före nyårsafton 2003 avled hastigt och plötsligt den amerikanska författarinnan/journalisten Joan Didions man av en hjärtinfarkt hemma i parets lägenhet under middagen. Då hade de varit gifta i nästan fyrtio år.
Samtidigt ligger deras enda dotter i koma på sjukhus efter att ha insjuknat i en livshotande lunginflammation strax innan jul. På bara en vecka har livet förändrats totalt och vänts upp och ner för att aldrig mer bli sig likt.

Några månader senare, under hösten 2004, börjar Joan Didion skriva på"The Year of Magical Thinking" som handlar om det första året som änka och om sorgearbetet efter makens bortgång, men även om dotterns sjukdom och sakta tillfrisknande från den. Det är lågmält och vackert skildrat, med sparsamma meningar och tänkvärda betraktelser kring livet och döden - vilket gör att det aldrig känns tungt att läsa, trots ämnet, och det blir väldigt lätt att ta till sig, även om man som jag aldrig själv har varit med om att någon närstående har gått bort eller varit allvarligt sjuk.

* * *

Efter att ha läst ut boken googlade jag lite snabbt för att ta reda på hur det gick med dottern Quintana. Det var chockerande att få reda på att hon dog i sviterna av sin sjukdom 2005, strax efter att "The Year of Magical Thinking" publicerats. Riktigt sorgligt.