en riktig bladvändare, men inte nog med det, boken får en att vilja lära sig mer om vad som hände med olika förrymda nazister, som ju faktiskt fortfarande finns ibland oss.

Betyg 5

JFK har precis blivit mördad och nyheten basuneras ut över världen. Precis som så många andra stannar journalisten Peter Miller till i sin bil och lyssnar på radiomeddelandet. Detta gör också att han blir försenad och råkar se ambulanser komma körande. Förseningen som JFK orsakar och Peters journalistinstinkter sätter igång en kedja av händelser som ändrar historiens gång. Ambulanserna skulle hämta upp en gammal jude som tagit livet av sig. Juden hade en dagbok där han berättade om sin tid i förintelseläger i Riga och den fasansfulla kommendanten Edward Roschmann. Saker som kommer fram i dagboken får Peter att börja söka efter kommendanten och han får - när han börjar dra i motvilliga trådar - fram en hel härva av intriger, korumption och den nazistiska efterkrigsorganisationen Odessas planer på att förgöra den nyfödda nationen Israel.

Täcknamn Odessa är ingen dokumentär bok. Däremot är den starkt inspirerad av verkligheten. Organisationen Odessa, som hjälpte höga SS-officerare att fly till Sydamerika i andra världskrigets slutskede, fanns verkligen. Och Simon Wiesenthal - som gick under namnet "Nazistjägaren" - var i högsta grad en verklig person som fortsatte jaga dessa rymlingar ändra fram till sin död 2005.
Är man insatt i förintelsen kan man hitta många sakfel i Forsyths bok och bokens historia kan bitvis kännas både otrolig och felriktad. Bland annat har jag svårt för att alla ifrågasätter huvudpersonens motiv att söka upp kommendanten. Det räckte inte att denne på ytterst plågsamma sätt hade ihjäl tiotusentals judar - det måste helt enkelt finnas ett annat motiv till varför en arisk tysk - 20 år senare - åker och besöker några arkiv runt om i Tyskland för att hitta information. Och, ja, det fanns ett annat motiv. Men det irriterar mig att det var tvunget att finnas - och att det föreföll nödvändigt för bokens karaktärer OCH författaren.
Samtidigt är det just detta som är det mest intressanta med boken. Täcknamn Odessa skrevs på tidigt 70-tal och den allmänt rådande stämningen i Tyskland var fortfarande att hålla händerna för öronen och skrika "LALALALALA", så fort någon börjar prata om judarna och förintelsen. Boken utspelar sig 1963 - bara 18 år efter krigsslutet - och den allmänna attityden är att det var SÅÅ länge sedan och att allt borde få vara begravt nu. Det intryck jag fick när jag läste boken var att det Tyska folket 18 år efter krigsslutet ansåg förintelsen ligga längre bak i tiden än vad jag i Sverige - 65 år efter förintelsen - tycker att den gör. Och DET är intressant. Forsyth tar upp detta ämne - det motstånd som hans huvudperson stöter på när han börjar rota och den attityd som finns i Tyskland vid den tiden. Vidare säger journalistens redaktör att ingen kommer att vara intresserad av att läsa en historia om förintade judar, då alla fortfarande går och bär på en känsla av kollektiv skuld för det som hänt.
Forsyth går starkt på den linjen, vilket är en mycket intressant aspekt. Dock tycker jag att han själv gör sig skyldig till precis samma sak när han inte tycker att det räcker som motiv att alla dessa judar plågades och dog för att man ska engagera sig i huvudpersonens slutscen. Det MÅSTE finnas ett annat, djupare och mer personligt motiv, för att vi ska känna med honom och hans sak. Som om Forsyth är rädd att ingen vill läsa hans bok om han fokuserar allt för mycket på judarna. För att citera huvudpersonen när han konfronterar sin nemesis: "Jag tycker visserligen synd om judarna men[...]"

Nils Erik Ödman var inläsare av denna bok och det märks mycket tydligt att den lästes in på den tiden boken var nyutkommen, 1973. Han låter som en kommentatorsröst till gamla journalfilmer eller som en revisor i en gammalt Svenskt drama. På ett sätt charmigt, men det fick en bok som balanserar på randen att vara föråldrad till att kännas uråldrig.

Betyg 3

Att läsa böcker är något som kommit mer med åldern. Men "Täcknamn Odessa"
läste jag tidigt. Jag glömmer aldrig hur jag nästan med upphetsad andning, inte kunde läsa och vända blad snabbt nog. Gastkramande spänning innehållande så mycket fakta för att vara en roman. Fakta jag då genast kontrollerade sanningshalten i, om möjligt, och ofta, till min stora förvåning, fick bekräftat som sanningar. Det höjer självklart spänningen men även insikten och därmed avskyn och oron för framtiden. Ta ämnet:" FÖRETAGEN!". Den insikt vi får över många av världens IDAG största företag. HUR de hämningslöst skodde sig på alla sidor av kriget. Företag som Coca-Cola, Hugo Boss, Opel som köpte judar och arbetade dem tills de dog och sen bara köpte nya,
Blaupunkt vars namn står för den punkt i Israel där Antraxmissilerna skulle slå ner. Blaupunkt byggde i hemlighet även efter kriget mål-systemet för missilernas sikten. 51 missiler stationerade i en lada i Egypten, har jag för mig att det var. Total garanterad död för alla judar som kommit till "Det Gamla/Nya Landet". Information som detta får man inte ofta. "Täcknamn Odessa" är fylld av det. INGEN kan någonsin ha ångrat att han/hon läste denna bok! Läs och Lär! En given 5:a!

/ Mvh Anonymous.

Betyg 5