Del 1: ”När Emil gjorde en bravad så hela Lönneberga jublade och alla hans hyss blev glömda och förlåtna.”
Alfred skär sig i tummen och insjuknar snabbt i blodförgiftning. Utanför viner snöstormen och ingen vettig människa går utanför dörren.
Men om Alfred inte kommer till doktorn kommer han att dö. Emils pappa säger: ”Det går inte Emil. Du vet att det inte går.”
Men Emil tror på att det går. Klockan fyra på morgonen spänner han en släde bakom sin häst, får Alfred att lägga sig på den och beger sig sedan ut i snöstormen.

Del 2: ”Inget knussel sa Emil”.
Det är fest på gården Katthult och byns festliga lärarinna är med. Hon inför en hel hög med nya lekar som ingen provat på innan. Med olika mycket företjusning deltar de församladet.
Men när de kommer fram till kyssleken är de flesta på alerten. För alla vill ju gärna kyssas. Bara de slipper kyssa prostinnan.

Historien om Emil som, med risk för sitt eget liv, beger sig i snöstorm till läkare med Alfred är bland det bästa som skrivits i Svensk litteratur. Utan att vara gråtmild lockar den till så oerhört mycket känslor. Jag har hört, läst, sett historien förut – men får ändå darr på underläppen bara ett par minuter in i historien.
Historien beskriver ett stort och självklart hjältemod, utan att det känns det minsta orealistiskt eller otroligt.

Historien om festen på Katthult ligger på en helt annan nivå. Den är charmig och söt och Emil visar på liknande ädelmod, som gör honom till denne lille komplexe varelse han är. Men det enda den egentligen kan ha som orsak, att sättas ihop med den första historien, är att de båda utspelar sig vintertid.
Men boken bör ses som en helhet och jag betygsätter den som helhet. Första halvan snuddar på jordgubbe. Andra halvan är en neutral fyra.

Astrid läser själv in boken - och vem kan göra det bättre? Hennes röst förmedlar precis samma ömhet, humor, ilska och passion som hennes text.

Betyg 5