Detektivparet Tommy och Tuppence har blivit gamla i skolan. Nu när de pensionerats flyttar de ut till en liten kustby i England. Som alltid när man flyttar in i ett nygammalt hus finns massor av detaljer som måste fixas. Elektriker svansar in lite när de vill och paret blir mer än lovligt irriterade på alla galna hantverkare. De gamla ägarna lämnade kvar massor av barnböcker och Tuppence förlustar sig i sina gamla favoriter när hon en dag kodar ett meddelande i R. L Stevensons "Kidnappad": "Mary Jordan dog inte en naturlig död". Under efterspaningar upptäcker Tuppence att pojken som skrev koden själv blev mördad strax därpå. Tommy i sin tur får skumma vibbar från sina gamla arbetskamrater på försvarsdepartementet när han nämner sin nya bostadsort. Något skumt håller på att hända i den lilla staden, men vilka bättre än T & T, lista ut vad?

Gillar man T & T gillar man troligen denna bok. Om man inte står ut med deras löjliga dialoger och den påklistrade käckheten suger boken Sherlockballe. Och enligt mig är det just det boken gör. Den är tröttsam, ointressant och enfaldig. Christie har också tendensen, att så fort hon tar avstånd från "slutna rummet" intriger, vara svamlande och dramaturgiskt utstuderande. Denna bok har sina goda sidor i de underbara beskrivningarna av Tuppence bokletande. Men bortser man från sådana små detaljer kan boken inte få ett högre betyg än svag tvåa. Och vid närmare eftertanke vill jag faktiskt inte ge den högre betyg än ett.

Betyg 1