I en avlägsen mennonitisk koloni i Bolivia har kvinnor under flera år drogats och våldtagits av några män i kolonin. Den religiöse ledaren försöker få det till att det är demoner som begår övergreppen för straffa kvinnorna för deras synder. Till slut avslöjas männen och sätts i fängelse. Men kolonins ledare och de andra männen vill få ut dem mot borgen och åker till staden för att sälja djur och få fram pengarna. Då passar de drabbade kvinnorna på att samlas och diskutera om de ska stanna och tvingas förlåta sina plågoandar eller om de ska fly från kolonin och ge sig ut i en för dem helt okänd värld...

Månadens bokcirkelbok bygger på en sann historia, detta skedde i en mennonitisk koloni i Bolivia i början av 2000-talet. Mennoniterna är en kristen sekt som bildades i Europa på 1500-talet, har vuxendop och betonar idag pacifism och biståndsarbete. Mer konservativa församlingar har kravet att medlemmarna ska leva som på 1800-talet och utan onödig kontakt med omvärlden. Inga moderniteter tillåts, allt arbete på åkrarna ska utföras med häst eller oxar, inga motordrivna fordon får användas och man får inte ens ha gummidäck på vagnarna. Detta är naturligtvis ett sätt för ledarna att kontrollera församlingsmedlemmarna och hindra moderna tankegångar att få fäste. Kvinnor ses som lägre stående och får inte lära sig läsa och skriva. En gren av mennoniterna är det mer kända amishfolket i USA.

Boken gör skäl för sitt namn, i princip hela berättelsen utgörs av kvinnornas samtal, ska de fly eller inte? Att slå tillbaka som någon vill går inte då de är pacifister. Och hur ska de klara sig utanför byn, de kan ju inte ens läsa? Jag förstår inte riktigt boken, den är humoristisk trots den mörka inramningen och kvinnorna har filosofiska diskussioner och ett språk som man absolut inte förväntar sig av analfabeter. Här finns även en del rent praktiska konstigheter, som varför alla män lämnar byn, hur kvinnorna har tid att sitta och prata hela dagen, hur de kunde bli sövda av ett belladonnaspray om de sov tillsammans med sin man och utan att någon vaknade?

Så jag ser boken mer som en allmän berättelse om religiöst och patriarkalt förtryck och om kvinnlig fantasi, snarare än om gruppen kvinnor i Bolivia. Berättelsen är originell men lite enformig att läsa, men mängden dialog gör den lättläst. Författaren har själv växt upp i en mennonitfamilj och det gör berättelsen autentisk. Det jag saknar är en faktaruta om mennonismen, det är helt otroligt att så inskränkta sekter finns och tillåts verka än i dag. Men det är därför de söker sig till länder som Bolivia och Paraguay där de kommit överens med staten om att få vara i fred.

Betyg 2