Sliskigt och halvdåligt skriven, men jag älskar ju dystopier och på nåt konstigt sätt fick jag ändå en känsla för karaktärerna. Bra och otäck historia, men inte så värst litterär kanske..Jag blev dock riktigt berörd, så en trea är den klart värd!

Betyg 3

Nevil Shute (1899 – 1960)
På stranden skrevs 1957, 12 år efter bomberna över Hiroshima och Nagasaki fälldes. Man har nått en kulm i Kalla kriget och spänningen ökar när Sovjet gör stora framgångar med sina rymdprojekt. Förhandlingar mellan Nikita Khrustjev och Eisenhower slutar med en ännu kallare situation mellan stormakterna. I kulturen börjar de så kallade Armageddon Attitudes synas, böcker som handlar om den totala och slitgiltiga förstörelsen av världen och På Stranden är ett bra exempel.

På stranden handlar om några människor i en småstad i södra Australien, En ung familj bestående av en man en kvinna och en liten bebis. Men det är något som inte stämmer i idyllen och ju längre det vardagliga livet går på i en stilla lunk, får vi information om vad som hänt; ett världskrig har ägt rum och inte mindre än 4700 vätebomber har släppts och slagit ut allt liv på den norra hemisfären. Nu återstår bara lite liv på den södra hemisfären, alltså Sydafrika, Nya Zeeland och Australien och man räknar med att ca sex månader återstår att leva.

Människorna i det lilla samhället lever ett stilla och harmoniskt liv. Grannarna har så där lite lagom kontakt med varandra. Här är en man en man och en kvinna en kvinna. Mannen går till jobbet om dagarna och hans fru tar hand om babyn och hemmet. På sin fritid pysslar familjen i sin trädgård och att de alla ska dö inom några månader är något man inte pratar så mycket om. Absurda konversationer utspelas när frun ber sin man att såga ner ett par träd i trädgården för att de ska kunna anlägga en grönsaksodling och minska utgifterna för grönsaker nästa år. De planterar lökar och sätter frön som om de skulle leva i många år till.

När domedagen närmar sig, man vet att luften sakta kommer att vara förgiftad även hos dem och att man ska få en sjukdom som gör att man utplånas av kräkningar, blir stämningen lite mer stressad men fortfarande inte särskilt desperat. In i det sista försöker man leva som vanligt och när det inte ens finns människor som sköter affärerna längre, åker mannen till staden för att köpa en bänk till trädgården, som han och hans fru aldrig kommer att kunna sitta på. Trots att frun är sjuk, ber hon även honom att köpa malkulor till garderoben så att kläderna inte ska förstöras när de är borta. När de börjar få de symptom som de hört ska inträffa innan de dö tar de tillsammans de gifttabletter som staten tillhandahållit.

Shute låter aldrig sina protagonister framföra en desperation och frustration över det som hänt. Trots att deras barn håller på att dö, behåller de sitt lugn och höjer inte rösten eller gråter. Människorna i den lilla staden är oskyldiga, till viss del omedvetna och uppgivna. Detta symboliseras bäst genom den unga frun som tror att hennes man vill att hon ska mörda deras barn när han ger henne giftampullerna som ska användas när det inte finns någon annan utväg. Här står mannen för det rationella och kvinna för det känslomässiga. Ofta låter hon som ett litet naivt barn när hon på den sista dagen frågar honom:

- Peter, Varför händer allt det här med oss? Skulle någon kunnat hejda det? Peter svar blir: Tidningarna, sa han. Man kunde gjort något med tidningarna. Vi gjorde det inte. Ingen nation gjorde det eftersom vi alla var för dumma. Vi tyckte om våra tidningar med bilder av badflickor och rubriker om våldtäkt och ingen regering var klok nog att hindra oss från att ha såna tidningar. Men något kunde ha gjorts med tidningarna om vi hade varit kloka nog.

Hans fru förstår inte hans resonemang utan svarar:
- Jag är glad att vi inte har några tidningar nu, sa hon. Det är mycket trevligare utan dom.

Detta är den enda passage som är samhällskritisk i boken och det är en kritik som mycket väl kan riktas även mot dagens samhälle.

På stranden är ett utmärkt exempel på Armageddon-attityden. Domedagen kommer och det är inget vi kan göra åt det. Ingen ifrågasätter den hopplösa situationen, för det är ingen idé. Ingen gråter och skriker. Ingen försöker fly eller hitta ett sätt att överleva. Samhället fungerar in i det sista och samhällsmedborgarna sköter sin plikt tills de dör. Busschaufförerna kör sina turer och restaurangerna serverar mat till gästerna och är glada för pengarna de tjänar. Inga flagellanter eller domedagsprofeter syns på gatorna. Inga offentliga religiösa möten äger rum. Ingen gråter när deras nära dör, en efter en, eller upprör dem när de tänker på att hela deras familj slagits ut på norra halvklotet. Man förhåller sig behärskat, nästan känslokallt till situationen. Liksom Humphrey Bogart säger man: ok, vi ska dö, so what? Detta förtar allvaret i situationen, och gör boken orealistisk för mig. Shute gör mig inte arg i en situation där man har all rätt att känna ilska. Till den här teknikens fördel kan man säga att man verkligen lämnas med en känsla av att det är så onödigt. Människor är naiva och enkla, de vet inte vad de gör och kan inte klandras för det. Låt dem vara i fred och odla sin trädgård. Förmodligen illustrerar det hur de flesta mäniskor var, och är, även idag.

Boken får betyget 3 för sitt historiska värde men endast 1 som underhållning.

Handlingen utspelar sig till största delen i Australien 1963. Där väntar alla på strålningsmittan som de vet förs dit till sist. Denna smitta som kommer sig av koboltbomber som nationer spritt utan tanke på följderna. Amerika, England och Ryssland började men egentligen startade allt med Albanien och att länderna tyckte att deras ära stod på spel.
Boken berörde mig djupt. Människor som fortsatte sina dagliga liv och gjorde upp planer för framtiden fast det inte fanns någon framtid. Det enda som kändes konstigt var årtalet då man idag nästan 40 år senare vet att det inte blev så. Men jag skulle tro att boken i mycket är grundad på författarens farhågor och rädsla för krig med atombomber när han skrev den.
Jag tyckte boken var mycket bra.

Betyg 5