Baltisk litteratur
Monika Kairius är en sjuttiofemårig dam som bor på den litauiska landsbygden i en gammal förfallen stuga nära inpå kyrkogården och en massiv lönn. Det är 1980-tal och förfallet i samhället är stort, åtminstone anser Monika det.
Hon har begravt såväl sin man som sin son, båda offer för spriten. Och nu oroar sig Monika för att sonsonen Darius följer i fadern och farfaderns spår. Överallt ser hon traktens män och deras spritbegär.
Som om det inte räckte så har Darius och hans fru Onele lagt beslag på Monikas pension utan en tanke på hur hon ska komma att klara sig. Och svärdottern Antose är inte till någon hjälp. Men så anser Monika också att hon är skuld till sonens död då trohet inte var Antoses starka sida. Och ingen hjälp med potatisen får hon heller. Ingen tycks bry sig det minsta om en gammal fattig gumma...
En ömsint och trovärdig litauisk skröna som både berör och till viss del lockar till skratt då det här finns en viss tragikomik. Slutet i sig var så infernaliskt oförsägbart och annorlunda att jag var tvungen att läsa om det två gånger.
Det händer egentligen inte så särskilt mycket. En gammal sliten kvinna som tänker tillbaka på sitt liv, samtidigt som hon sliter för sin överlevnad på ålderns höst. Men jag blev ändå väldigt positivt överraskad av den här boken!

Betyg 4