Novellsamlingen Smoke and Mirrors ger en bra bild av Neil Gaiman som författare för vuxna, men man får inte glömma att han också skriver låttexter, barnböcker, seriemanus, manus till tv-serier och tv-spel. Mitt, och många andra svenskars första möte med Gaiman var serien Sandman som publicerades i serietidningen Inferno i början av nittiotalet.

Gaiman har alltid haft mycket intertextuella inslag i sina verk, gärna direkta citat från gothmusikens texter, skräckfilm, men också från äldre gotiskt influerad litteratur och konst. Så också i novellsamlingen Smoke and Mirrors, som tyvärr inte finns översatt till svenska. Gaiman använder välkända liksom obskyra mytologiska och sagofigurer, som är så vanligt inom fantasygenren till vilken det mesta av hans texter räknas. Men hela tiden försöker han ge det hela en ny tidsaktuell twist, gärna genom att spela på och sedan gäcka läsarens förväntningar. På så sätt undflyr han formens hot att ta död på spontaniteten i berättelserna. En underström av samhällskritik anas i det mesta av Gaimans produktion - hans käpphäst verkar vara en veklagan över alienationen i dagens samhälle. Alla hans karaktärer kännetecknas av ensamhet och huvudpersonerna lider oftast av ett utanförskap, de är outsiders. De är något av Frankensteins monster. Men liksom Mary Shelley i Frankensteins monster, har Gaiman sympati för sina monster.

Betyg 5

En del av hisorierna var lite sämmre och en del lite bättre. Den första skulle jag med lätthet ge en 6....

Betyg 4

Citat (ur novellen "Only the End of the World Again")

I was thinking about staying in bed for the next week – I'm always tired after a change – but a wave of nausea forced me to disentangle myself from the bedding and to stumble, hurriedly, into the apartment's tiny bathroom.
The cramps hit me again as I got to the bathroom door. I held on to the door frame and I started to sweat. Maybe it was a fever; I hoped I wasn't coming down with something.
The cramping was sharp in my guts. My head felt swimmy. I crumpled to the floor, and, before I could manage to raise my head enough to find the toilet bowl, I began to spew.
I vomited a foul-smelling thin yellow liquid; in it was a dog's paw – my guess a Doberman's, but I'm not really a dog person; a tomato peel; some diced carrots and sweet corn; some lumps of half-chewed meat, raw; and some fingers. They were fairly small pale fingers, obviously a child's.
''Shit.''



Tyvärr så var det inte särskilt många av de 37 novellerna som var så intressanta. Väldigt ojämnt innehåll.

En del av historierna var extremt bra, andra tilltalade mig mindre.
Därav en 4, ändå en bok jag rekommenderar i synnerhet till Neil Gaiman fans.

Betyg 4