Katarina Wennstam, som förra året kom ut med boken "Flickan och skulden, om samhällets syn på vådtäkt och väldtäktsoffer, har nu flyttat tillbaka uppmärksamheten där den ska vara; på våldtäktsmannen.

Hon har lyckats samla ett så tungt och hemskt ämne i en lättläst bok som sätter fingret på det viktigaste; Våldtäksmän är i 99% av fallen inte "onormala, missanpassade gubbar som hoppar på en i skogen" utan som vem som helst. I alla fall på ytan.

Det finns en uppfattning om att "Killar är sådana. När de blir kåta slutar hjärnan att fungera." Att de inte hör att hon säger "Nej! Sluta!" eller att hon gråter. Och då kunde han ju heller inte ha som "uppsåt" att våldta tjejen. Nej, han kanske trodde att det var så hon njöt av sex?
Man mår illa när man läser boken, men kan samtidigt inte lägga den ifrån sig, det är ett viktigt samhällsproblem som behöver belysas och informeras om.

Media har skuld i lite allt möjligt. De gör en väldigt stor skillnad på våldtäkt och väldtäkt. Låt mig ge ett, ganska långt, exempel ur boken;

"Ett av de tydligaste exemplen på hur olika det blir i rapporteringen kring olika våldtäkter är Rissne-fallet i januari 2000 och Cypern-fallet från augusti 1999. Båda fallen handlar om övergrepp på mycket berusade, mycket unga flickor där flera gärningsmän var inblandade. Flickan i Rissne följdes efter av ett gäng killar från tunnelbanan och drogs in i ett garage där de förgrep sig på henne, och även stal hennes skor och mobiltelefon. Flickan på Cypern hade däckat på ett hotellrum på en efterfest och ett gäng killar våldtog henne, och tog också fotografier av övergreppen. Men mediabevakningen av de två fallen skiljer sig väldigt mycket åt.
Redaktionen Quick Response, som är en del av Röda Korsets ungdomsförbund, granskar hur svenska medier rapporterar om invandrare. De har flera gånger kritiserat hur olika de två likartade gruppvåldtäkterna behandlas i media.
Om Rissme-bevakningen skriver de [Quick Respons, min anm.]:

I samband med häktningen skrev flera tidningar att de misstänkta hade invandrarbakgrund. En anledning till detta var att det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna hade delat ut flygblad med killarnas namn och bakgrund.
De följande dagarna åkte flera journalistre ut tull storstädernas invandrartäta förortsområden, Syftet var att spegla invandrarkillars syn på tjejer med helsvensk bakgrund. Särskillt intressanta var de killar som hade sina rötter i Mellanöstern. Dagens Eko rapporterade att "tusenåriga kulturmönster måste brytas i förorten" (luchekot den 12 februari 2000). Dagens Nyheter publicerade en lång intervju med fyra killar de träffat på ett kafé. En av de intervjuade menade att det inte är lika fel att våldta en svensk tjej som en arabisk. De tyckte inte att det var så konstigt att tjejen blev utsatt för ett övergrepp och att de kallar svenska tjejer för horor (Dagens Nyheter den 11 februari 2000).

Men om de fem killar på Cypern (som var svenskar och norrmän) skrev tidningen annorlunda:

Till skillnad från rapporteringen efter övergreppet i Rissne diskuterades det nu inte varifrån killarna kom. Däremot vem som bar ansvaret för det inträffade. Afonbladet var en av de tidningar som publicerade flera artiklar om de researrangörer som anordnade resor för ungdomar till turistorter. -- researrangörerna utpekas som medskyldiga till övergreppet. --
Afotnbladet lyckades få en intervju med den yngsta [av gärningsmännen]. Han var då 16 år och sade sig ångra vad som hänt. Enligt Aftonbladet var killarna "vanliga ungdomar" från "välsituerade familjer" (Aftonbladet 15 augusti 1999). Ingen av dem hade tidigare gjort något brottsligt. På så sätt blev killarna inte bara gärningsmän utan även offer.
--
Om man jämför hur media beskriver övergreppet i Rissne och det på Cypern blir skillnaderna uppenbara. I Rissne finns förklaringen i killarnas kulturella bakgrun i Mellanöstern. På Cypern var det snarare en fråga om ett misstag, orsakat av ungdomligt oförstånd och för mycket alkohol."

När det ena gången är "kulturen" som ställs till svars så är det nästa gång resebyråns fel. I Cypern-bevakningen läggs skulden på flickans föräldrar, komisar, flickan själv, alkoholen eller researrangörerna. Men inte på killarna. Och ska man prata om kultur som ett motiv, är det inte så att det är typiskt skandinaviskt att på sportlovet resa till Medelhavets turistorter, där ingenting är riktigt "på riktigt"? Där behöver man inte ta ansvar. Inte ens om man våldtar en tjej som däckat.


Min 'recension' har redan blivit väldigt lång. Men LÄS boken.
Läs kapitel som "Förmildrande omständigheter", "Grupptrycket", "För snygg för att behöva våldta".

Betyg 5

I första boken, "Flickan och skulden", fokuserades på offren och deras situation. I den här boken är fokus på gärningsmännen. Boken var lite rörig, men både tänkvärd och intressant.

Betyg 4

En riktig våldtäktsman behandlar ett tragiskt och upprörande ämne på ett torrt, men ändå spännande sätt. Wennstam skriver tydligt och håller kvar läsarens intresse. Däremot har hon inte hyelt lyckats med sin målsättning att lägga fokus på gärningsmännen - ofta handlar texterna ändå mycket mer om de utsatta kvinnorna än om våldtäktsmännen. Fallen hon tar upp är också vinklade på ett sätt som hon själv kritiserar media för att använda. Wennstam skriver mest om unga våldtäktsmän och i synnerhet sådana som har invandrarbakgrund, fastän hon själv kritiserar media för att endast bry sig om utländska våldtäktsmän. Jag frågar mig också varför hon inte talar om vuxna eller medelålders våldtäktsmän - är det så att de inte våldtar, eller? Trots dessa brister ger jag boken ändå en stark fyra.

Betyg 4

”En riktig våldtäktsman” är Wennstams andra reportagebok om våldtäkt och synen på denna. För två år sedan kom hon ut med ”Flickan och skulden”, som jag också läst. Den boken tar upp problematiken från offrens synvinkel. Om hur våldtäkter sker mitt i vardagen. Om hur tjejens klädsel våldtäktskvällen vägs in i bedömningen om hennes trovärdighet och skuld till händelsen. Om hur rättsystemet och dess representanter beter sig vid våldtäktsdomar. ”Flickan och skulden” gör dig minst lika upprörd som ”En riktig våldtäktsman”, men här har Wennstam flyttat fokus från offren till dem som det egentligen ska handla om – våldtäktsmännen.

Wennstam lyfter fram många viktiga resonemang om hur våldtäkt skildras i bland andra media och vad detta får för konsekvenser. Idag fokuseras det på offret när det gäller sexualbrott, och inte på gärningsmannen, trots att det är på denne som det hela bör handla om. När en våldtäktsman härjar i ett område skriver ofta tidningarna att lösningen på problemet är att kvinnor inte bör gå ensamma hem från krogen på kvällarna eller nätterna. Det pratas mycket om vad kvinnorna kan göra för att undvika att hamna i situationer där det finns risk att de kan bli våldtagna. Wennstam menar också att attityden överlag är att det är kvinnorna som får män att våldta. Det diskuteras därför mycket i media om vad offren har för kläder på sig, och att det är viktigt att de inte har för utmanande kläder på sig för att det kan ”ge fel signaler”. Det pratas aldrig om att killarna ska sluta våldta, respektera kvinnornas vilja. Nej, istället slår man ut varningar till kvinnorna att nu får ni PASSA ER, för nu har det skett ytterliggare en våldtäkt i Kungsparken.

Vi måste alla vara med om att förändra synen på våldtäkt, offer och gärningsmän. Det måste bli ett slut på de ensidiga varningarna riktade till kvinnor om att inte gå igenom parken på natten och vi måste sluta uppfostra kvinnor till att vara rädda för Hotet om Våldtäkt och att passa sig för Fula Gubbar. Uppfostra männen istället, det är de som är förövarna. Börja gärna redan på dagis. Wennstam skriver att ”en man kan gå igenom hela livet utan att egentligen behöva reflektera över våldtäkt (---)”. Det påverkar inte hans vardag, hans rörelsemönster i samhället, hans fritid och kommunikationsvägar”. Det är ju männen som våldtäktsdebatten bör handla om, men det görs ofta till en ”kvinnofråga”.

Wennstam tar också upp det mycket viktiga faktum att den typiske våldtäktsmannen inte är en missanpassad överfallsvåldtäktsman som hoppar fram i en mörk gränd, även om det är denna bild som de flesta människor har inom sig när de tänker på Den Typiske Våldtäktsmannen. Detta är en bild som man gärna vill behålla. Det är tryggt att ha en specifik bild av våldtäktsmannen; såhär ser han ut, såhär beter han sig, här finns han. Faktum är att överfallsvåldtäkterna är ganska ovanliga, men de verkar många eftersom kvällstidningarna bara skriver om denna typ av våldtäkt. De andra många många fler våldtäkterna som vi nästan aldrig hör talas om i tidningarna är de som begås av vanliga killar, bekanta, pojkvänner eller makar. Dessa till synes normala killar vill Wennstam tala med för att ta reda på vad de tänker, och hon har därför genomfört ett antal intervjuer med dömda våldtäktsmän på Bärby ungdomshem. Där jobbar man med våldtäktsmännen och deras attityder. Det är de som måste ändra på sig, inte offren, menar man. Och det är ju här våldtäktsdebatten bör ligga; varför blev just den där killen våldtäktsman? Vi måste börja tala om våldtäktsmännens ansvar för de våldtäkter som de begår.

Betyg 5

Till skillnad från Flickan och skulden kommer Wennstam här med något nytt. Man får en inblick i våldtäktsmännens psyke och vad som driver dem. Det jag förvånades mest över var att de flesta inte ens anser sig ha utfört våltäkten, utan det kan krävas år av terapi för att ta det till sig. Alla bör läsa.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Katarina Wennstam har i sin bok haft som mål att förstå våldtäktsmannen och avliva myten om att den typiske förövaren är en suspekt, galen, utslagen, känslomässigt instabil man med invandrarbakgrund från samhällets bottenskikt. För enligt Katarina Wennstams undersökningar är förövaren lika ofta en genomsvensk, genomtrevlig, välartad, ung och snygg kille från en bra familj.

Katarina vill även lyfta fram att våldtäckt är lika illa på en promiskuös, prostituerad, drogberoende kvinna - på väg hem från en blöt fest - som på en förvärvsarbetande trebarnsmamma på väg hem från arbetet. Något som allmänheten inte verkar hålla med om, vilket påverkar förövarnas syn på sig själva och sina handlingar: "Man kan inte våldta en hora och en hora är en kvinna som följer med en främmande man hem.”

Den största boven i dramat är samhällets syn på offer och förövare. Hur en välrenommerad it-konsults handlingar kan vara lika grymma som en kriminellt belastad invandrarkille. Men samhället kan fria och urskulda den välrenommerade och fälla och fördöma invandrarkillen.

Katarina tar upp flera fall där det varit på detta sätt, och hur massmedia strukit under och bekräftat domarna med tjock understrykningspenna.
Folk verkar inte vilja veta att förövaren kan vara vanlig - nästan som dom. De behöver sitt monster. Och massmedia ger det till dom.

Katarina Wennstam ger en mycket nyanserad och fördomsfri bild av våldtäktsmannen. Fördomsfri då hon berättar om sina egna fördomar och om hur hon fått dem överbevisade.

Katarina är ingen förståsigpåare som berättar för läsaren hur det är. Hon är en journalist som, precis som vi alla, inte förstår – men som har bestämt sig för att ta reda på. Och denna hennes strävan följer vi i boken. Hon träffar och intervjuar unga förövare och följer deras väg till självrannsakan eller evig självförnekelse. Hon går in - oförmögen att inte döma, men fullt villig att försöka låta bli. Villig att låta de unga våldtäktsmännen berätta sin historia, visa sin mänsklighet, visa sin vanlighet.
Och hon gör det som massmedia inte gör. Hon visar att våldtäktsmannen kan vara vem som helst. Och det gör oss alla väldigt obehagliga till mods.

Katarina Wennstam läser själv in sin bok och gör ett bra jobb och lämnar inte så mycket mer att önska.

Betyg 4

Jag säger bara, läs den.

Betyg 4

ganska bra och ganska dålig jag skämmtar bara a wonder fol book

Jag kunde bli oerhört förbannad emellanåt när jag läste boken.
Att så många ser det som att det inte är våldtäkt. Att de inte förstår innebörden av vad de gjort.
Den var lite rörig. Men de olika berättelserna gjorde den intressant.

Betyg 4

Precis som hennes första bok om våldtäkt och samhällets syn kring detta brott så ligger det ett gediget researchjobb i Katarina Wennstams En riktig våldtäktsman. Här är det gärningsmannen/männen som står i fokus till skillnad från i Flickan och skulden då det var den/de våldtagna. Genomarbetat och intressant igen, men boken är längre och känns längre. Jag upplever att det blir rundgång, att saker återkommer och tycker att boken mått bra av att kortas något. Den trollband mig inte som Flickan och skulden gjorde. Vet inte om det är Wennstams inställning eller min egen..

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En bra uppföljare! Lämpligt att hon riktar uppmärksamheten mot gärningsmännen, hur många av dem inte ser något brott i det de gjort samt att hon trycker på hur samhällets felaktiga bild av mannens sexualitet.

Betyg 4