Din tjänare hör

Trakten är Västerbottens inland, tiden 1878. Lillvattnet - en socken på tvåtusen kvadratkilometer och lika många invånare.
Storsvagåren 1867-68 lever så starkt i folks minne att ordet fattig sällan används. Man säger oftare rik. Exempel på rikedom: mat för dagen; att ha skor på fötterna även sedan tjälen gått ur marken.
Överlevandet blir ett sådant konststycke att de flesta inte hinner känna leda. Gräsets väg genom får och ko till ost och kläder åt människan är förvisso ett mirakel. Utdikning av myrar och sänkning av sjöar är ett sätt att få frodigare gräs. Men detta arbete är så tungt och enformigt att en rasande yngling kan uppleva oönskad släktskap med mullsorken "skovlar växa ut direkt från axlarna"! Dikandet uppmuntras av Staten, ja nästan den enda kontakt som Lillvattnets socken har med "Schwärje" är bidrag till sänkning av sjöar.
Men detta Schwärje har annat att bjuda sina undersåtar om de kräver det? Vår ursinnige Didrik uppsnappar i en tidning dels att järnvägar byggs söderut, dels att Öfvre Norrland inte kan få järnväg emedan man där fått så mycket dikningsbidrag!
Didrik Mårtenson, 21 år vid berättelsens början, beslutar att draga upp "jernbana" från Schwärje till sin hemsocken "som när man hinkar upp ett ämbare vatten till sin käresta".

Medelbetyg: 2,5 (2 röster)