Typiskt "gardellsk"; inget att läsa när man är nere, men språket är vackert och handlingen starkt melankoliskt med dragning åt galghumor och bör inte missas av stabila läsare.
Gardell drar isär romanens draperier och avslöjar där bakom en scen, diskret upplyst och befolkad av vanliga människor. Dessa är inte ens vilsna så mycket som tomma, deras liv går på rutin och för dem ingenstans i tillvaron. Meningslösheten råder och kommer läskigt nära läsaren i och med att huvudpersonerna är lätta att identifiera sig med. Boken är obeveklig, obarmhärtig, svår men lättläst. Och väldigt läsvärd.
|
(41 år)