Sagan om den nyfikna abborren

Den lille abborren Kvick blir nyfiken på de stora grodorna som går på två ben och heter människor. Om dem har tant Rödspätta, farbror Braxen och farbror Gädda berättat, eller snarare varnat honom för. En dag när Kvick är alltför frimodig, blir han uppdragen på en krok av lille Thomas som, enligt en groda, är en snäll liten pojke. Gäddan, Braxen och Rödspättan blir tipsade om en gammal grodfe som kan trolla så att fiskarna kan få ben och andas luft. Väl förtrollade går de hem till Thomas och ber honom släppa ut lille Kvick, vilket Thomas givetvis gör när han förstår att Kvick inte alls trivs i sitt burkakvarium.
Sen lär grodan Thomas att simma och snart kan han simma lika bra som fiskarna. Slutet gott, allting gott!

Utdrag ur boken:
Tant Rödspätta brukade ofta förmana lilla Kvick att inte nosa så nyfiket på allting.
En dag sa hon till honom: – Det är farligt att vara så där nyfiken. Du kan rätt som det är bli uppdragen till det hemska, torra landet härovanför, där ingen kan simma och där det går stora, farliga jättegrodor omkring på två ben.
– Vad heter dom? frågade Kvick.
– De kallas människor, sa rödspättan.
– Dom skulle jag gärna vilja se! sa lilla Kvick.
– Bevara dig väl, barn, sa tant Rödspätta och fläktade bakåt med fenorna. Så gör fiskarna i stället för att säga ”peppar, peppar”, när det är något som de inte vill ska hända.

Medelbetyg: 4 (2 röster)