bokrecensioner boktips     
Hem | Sök böcker | Lägg till ny bok | Topplistor | Länkar | Kontakta oss | Bli medlem |
  Logga in

Samma Författare:
Islam
Med gud på vår sida:re..
Myternas historia
Spiraltrappan
Liknande böcker:
Konsten att fejka arab..
 L. Liman
Street Cat Bob
 J. Bowen
Timme för timme dag fö..
 C. Peters
Ända in i märgen
 A. Taesler
Och i Wienerwald står..
 E. Åsbrink
Livet är en sjukamp
 C. Kluft
Vägen ut
 H. Martinson
Den tyske officerens h..
 E. Hahn Beer
Men hur som helst
 J. Cleese
Jesus lärde mig att dr..
 N. Hayes

Välj Genre
Roman
Historisk Roman
Deckare
Thriller
Fantasy
Science-Fiction
Ungdomsbok
Biografi
Fakta
Klassiker



Genom den trånga porten: mina sju år i kloster

 
Författare: Karen Armstrong
Genre: Biografi
Ämnesord: filosofi, hälsa, psykologi, religion
 

KÖP PÅ CDON.COM


Direktlänk till boken hos Bokus


Begagnade:
Köp begagnad på bokbörsen


Medelbetyg: 4,33 (3 röster)

  » Skriv egen recension «
Betygsätt:

Bli medlem få boktips baserat på dina betyg.
Bok recensioner av Genom den trånga porten: mina sju år i kloster :


Freddi 2007-10-03 11:58
1962 gick Karen Armstrong i kloster. Hon var 17 år och kallad av Gud. Det kunde inte ens hennes ytterst motsträviga föräldrar ifrågasätta.
Föräldrarna tyckte dock hon kastade bort sin begåvning. Hon hade läshuvud och kunde med lätthet komma in på Oxford om hon bara ville. Hon ville inte. Hon ville leva det asketiska livet i sökandet efter Gud.


I klostret var läsandet och det självständiga tänkandet också motsatsen till vad som ansågs vara vägen till Gud. Yttre intryck var distraherande och all form av mänsklig kontakt och kärlek till något annat än till Gud var avvägar.
Klosterföreståndarna bar Guds vilja och ifrågasättande av dom var det samma som ifrågasättande av Gud själv.


Novisens syfte var att förinta sitt jag för att helt kunna släppa in Gud. Nunnans mål var i förlängningen att dö.
Efter en tre år lång novisperiod - och två års praktik ute i ett annat kloster - blev Karen satt att studera på Oxford, då hennes förmågor uppmärksammats. Hon fogade sig ödmjukt men ställdes inför ett nytt problem: Hon hade glömt hur man tänkte själv. Hon hade glömt hur man ifrågasatte.


Återgiven på detta sätt berättar ”Genom den trånga porten” om en sektisk och diktatorisk klosterordning som på ett fascistmilitant sätt vill skapa robotliknande Guds tjänare. Och på många sätt är det så. Ursprunget till de gamla klosterreglerna är militanta – och ett par år efter Karens avhopp från klosterlivet lättades reglerna upp och attityden förändrades radikalt. Men något Karen säger i sina efterord – skrivet 10 år efter uppbrottet – får mig att fundera kring detta. Om hon hade gått i kloster idag, med dessa upplättade regler, hade hon känt sig mer hemma då? Hade hon stannat kvar? Svaret är, skriver Karen: troligen inte. Då hade hon nog sökt sig till en strängare klosterfalang.
För hon sökte disciplinen då. Hon sökte den totala underkastelsen i sökandet efter Gud.

Och däri ligger ett vanligt missförstånd, anser jag. Total underkastelse är inte nödvändigtvis något dåligt. Dåligt blir det först när någon utnyttjar den som underkastar sig . (Förutsatt att underkastelsen är frivillig – som den var i Karens fall. Ofrivillig underkastelse är alltid dåligt.)

Karens intentioner att gå i kloster, leva asketiskt och rannsaka varje skrymsle av sig själv – i jakten på Gud - kan jag mycket väl sympatisera med.
Det som gjorde de sju åren i kloster till en återvändsgränd var de nunnor som ledsagade henne i sökandet.
På ett fullständigt arrogant, inkompetent och maktfullkomligt sätt pressade de Karen på ett mycket destruktivt sätt. Till exempel tvingade de henne att äta mat hon var allergisk mot – med motivet att en nunna bör kunna kontrollera sin egen kropp. Karen kunde inte, utan började spy upp efter varje måltid som innehöll mat hon inte tålde. Till slut började hon spy upp efter alla måltider och i förlängningen drabbades hon av anorexi och näringsbrist. Ett annat exempel på föreståndarnas ansvarslösa arrogans var när noviserna - helt isolerade från omvärlden – blev informerade om Kubakrisen 1963. Världen stod inför ett tredje världskrig, så nu skulle alla be för mänskligheten.
Noviserna gjorde detta. Och veckorna gick.
Till slut dryftade sig Karen att fråga vad som hände med Kuba. Hennes föreståndare verkade inte riktigt förstå frågan, men när det slutligen gick upp för henne vad Karen menat så skrattade hon gott. ”Jaså det! Det ordnade sig för flera veckor sedan. Berättade vi inte det? Så dråpligt.” Föreståndarna skrattade. Men det gjorde inte noviserna. De hade gått i dödsångest i flera veckor i onödan.

Underkastelse kan vara något bra om den man underkastar sig är ansvarkännande och månar om den som lägger över bestämmandet. Paralleller kan göras till politiken. Vi går och röstar och lägger över delar av vårt bestämmande till andra. Vi ger dom tillåtelse att bestämma över oss. Om dessa känner ansvaret är det en god sak. Men ju större del av bestämmandet vi lämnar över, ju större blir ansvaret.

Karens föreståndare kände inte det ansvaret. I stället hänvisade de till Guds vilja. Eller till hur ett helgon för över tusen år sedan tolkat Guds vilja, och som de sedan i sin tur misstolkat. För de var både egoistiska och inkonsekventa i sitt handlande.
De predikade om jämnmod men blev rosenrasande för minsta förseelse noviserna gjorde sig skyldiga till. De agiterade om att kärlek bara fick visas gentemot Gud, inte gentemot andra människor. Men däremot höll de sig med katter och hade en relation till dessa som för tankarna till det antika Egyptens kattgudsdyrkan.
De tog inte ansvar i proportion till den uppoffring som gjordes av noviserna.

Därför blev det i stället en ren förintelseprocess där dess klassiska mönster går igen. Inom sig visste den tänkande och kritiska Karen att det som skedde var fel. Men den del av henne som verkligen ville klosterlivet och finna Gud gjorde sig starkast hela tiden. Och inför sig själv rättfärdigade hon det som gjorde mot henne. Dvs. hon inte bara gick med på den förintelse som drabbade hennes person, hon var dess ivrigaste förespråkare. Hon tog allt som sades mot henne som sanning, och spädde sedan på den ytterligare.
Att hon – efter flera år av självsvält – började drabbas av svimningsattacker, hade inte med näringsbrist att göra – det var ett tecken på att hon var svag i anden. Att hon var för känslosam, ville ha uppmärksamhet och inte ville styra sig själv tillräckligt mycket.
När hennes läkare rådde henne att byta livsstil tänkte hon: ”Vad vet han? Jag söker Gud. Han pratar om världsliga problem. Jag söker det djupaste andliga.”
Och i Karen Armstrongs värld då, var den väg som presenterats för henne den enda rätta. Och om hon ville nå målet – och det ville hon – var hon tvungen att vandra den vägen oavsett vad.

Gränsen är hårfin mellan att pressa någon till att uppnå något stort och att pressa någon att förstöra sig själv. Och ansvaret man tar på sig när man sätter den pressen är enormt stort. Kravet på att känna in den pressade personen är stort.

När Karen sedermera återtog sitt bestämmande över sig och sitt liv blev hon en auktoritet inom teologiska spörsmål. Dock säger hon själv att hon på många sätt saknar klosterlivet, att hennes uppbrott alltid känts som ett misslyckande och att hon i själen alltid kommer att förbli en nunna – men en ofullständig sådan.

Och det är framförallt det jag tycker övergreppet mot henne handlar om. Inte det att hon fick utstå allt det förfärliga hon genomlevde – utan att hon fick göra det utan att uppnå det hon sökte.
Med rätt, ansvarskännande och inkännande föreståndare kanske hon hade funnit rätt. Men nu är det för sent.
Vägen tillbaka genom den trånga porten är stängd.


Karen Armstrongs bok är engagerande och väcker massor av tankar i mig. Detta är hennes debutroman – som hon färdigställde bara tio år efter händelserna hon skriver om. Därför pulserar den fortfarande av smärta och stor besvikelse. Men den innehåller samtidigt en tillfredställande distans och ett insiktsfullt reflekterande.
Boken lästes på ett utmärkt sätt in av Annika Francke.

Betyg 4

koala_75 2008-03-24 19:04
Oj vad boken gep mig på en gång. Jag har inte mycket mer att tillägga än det som föregående rececent bidragit med. Jag tycker om att läsa Karens tankar och vad som händer inom henne på klostret.

Boken blir aldrig anklagande mot de andra nunorna utan hon beskriver bara hur det var. Mycket läsvärd
Betyg 5

ES 2009-10-15 13:36
Det var många år sen jag läste den här boken men jag minns fortfarande stämningen och till viss del handlingen i den, vilket betyder att den har satt sina spår.
Betyg 4

Skriv egen bokrecension till Genom den trånga porten: mina sju år i kloster



KÖP PÅ CDON.COM






  Köp boken som film på cdon: