Jag har alltid tycks att Egalias döttrar har verka.. Visa hela

Jag har alltid tycks att Egalias döttrar har verkat lite billig, på det sättet att det känns som lättköpta poäng att spegelvända världen för att få fram sitt budskap. Jag måste dock erkänna att boken både är bättre och mer tankeväckande än jag trodde om den - det är inte så mycket det som redan baksidetexten utlovar om pehå:n som gör intryck som det andra: ord som herken, jungherr, dam (istället för man, första gången trodde jag att de hade skrivit fel - så dum är man uppenbarligen). Värst av allt är nog at tupptäcka sin egen benägenhet att förutsätta att varje breskriver person - direktören, chauffören, chermonimästaren - är män, så länge inte motsatsen poängteras.

Bokens första del skulle jag, med de könsroller som inverteras där, placera till 40-50-tal. I den senare delen tror jag att det snarare är 70-talet som man nosar på, vilket känns mer spännande (i jämförelse med att första delen känns lite väl plump innan man placerat den till rätt (?) tidsålder). Synd att boken skrevs redan -77, så att den inte sträcker sig fram hela vägen till nutid.

Jag tvekade på om jag skulle våga köpa något mer a.. Visa hela

Jag tvekade på om jag skulle våga köpa något mer av Auster efter Resor i skriptoriet, på samma sätt som jag inte vågat köpa något mer av Saramago efter Blindheten. Trots det kunde jag inte hålla mig från att "bara bläddra lite", och inte kunde jag motstå när jag skummar en passage med samma typ av grepp som det som var genomgående i Resor i skriptoriet och som illustrerades ganska bra av det citat som jag fastnade för den gången.

(Dessutom gillade jag ju att få känna mig väldigt smart då klippet ur en recension från Sydsvenskan på baksidan nämner möjligheten att likna Auster med Kafka, det är säljande det om något!)

(Att låta mig känna mig smart alltså, Kafka har jag mest traumatiska minnen av...)

_____
Efter att ha läst ut böckerna inser jag att jag måste läsa ännu mer av Auster - han har en förmåga att blanda in böckerna i varandra och snärja in en så att jag misstänker att man måste läsa varje bok han skrivit... och att man även när man gjort det kommer att känna att det saknas beståndsdelar.

Vissa teman är väldigt återkommande i böckerna. Ett av dem är förhållandet mellan verkligheten och orden som benämner verkligheten. Ett annat är övervakning. Tätt kopplat med denna fiktiva bevakning är Austers tendens att hoppa mellan olika nivåer av fiktion - ibland med riktigt uppfriskande resultat, ibland med känslan att man plötsligt hamnat i en mellanstadienovell som slutar med att "och då plötsligt vaknade han och mörkte att allt var en dröm!".

"Han" är också en nyckel - Austers människor är uppenbarligen alltid män. De tenderar att glida in i ett tillstånd av tidens upplösning och alltings förfall - vilket väl är postmodernt så att det förslår. Det postmoderna projektet är uppenbarligen inte heller kvinnornas - de ses alltid utifrån, ofta(st) med begär. När de inte är sexobjekt verkar de istället ses som ett tröstobjekt, som männen dock inte förmår att hålla fast vid när deras besatthet får dem att driva bort från all mänsklighet. Finns det böcker av Auster med en kvinna i huvudrollen? Ges hon då samma (destruktiva) drift från mänskligheten, avslut av mänskliga relationer och mänskliga skröplighet?

Smet in på Pocketshop eftersom jag precis missade.. Visa hela

Smet in på Pocketshop eftersom jag precis missade ett tåg hem, och fastnade helt för nedanstående passage:

"Innan detta nya anfall av skräck och plåga hinner utvecklas till fullständig panik hör emellertid mr Blake någon som knackar på dörren och sedan ljudet av en nyckel som sticks i låset. Betyder det att mr Blake är fånge i rummet och inte kan gå därifrån annat än med andras tillstånd och goda vilja? Inte nödvändigtvis. Det kan ju vara så att mr Blake har låst dörren från insidan och att den person som nu försöker komma in i rummet måste låsa upp för att ta sig över tröskeln och på så sätt bespara mr Blake besväret att behöva resa sig själv och öppna dörren."

Av baksidetexten får jag lite vibbar av Kafka, men hittills är jag överförtjust och instämmer mycket hellre i wikipedias omdöme "postmodern".

___
Snabbläst var den, och slutade tyvärr inte helt som jag ville. Å andra sidan var det rätt underfundigt, så jag kan nog komma att vänja mig. Jag funderar också på vad jag ska tycka om inslagen om herr Viktigpetter (kroppsdel, ja) som närmast påminner mig om Houellebecq. Vad är det med män som är gråtmilt tacksamma för sex?