Det var PIERRE CORNEILLE som skrev den s.k. första.. Visa hela

Det var PIERRE CORNEILLE som skrev den s.k. första tragedin ”Le Cid” (1636) i den förekommer ett ofta vanligt tema för de franskklassiska tragedierna: ANTITESEN, kvinnan som kräver hämnd för sin kränkta heder, och mannen som p.g.a. sina känslor står inför valet mellan kärlek och plikt.

På samma vis skildrar JEAN RACINE i tragedin ”Andromake” (1667) hur kvinnan (Hermione) skall hämnas på sin lovade man (Kung Pyrrhus, som hon älskar) som vägrar gifta sig men henne, och bryter därmed sitt löfte. Hermione använder Orestes kärlek till henne, som redskap för sin hämnd, och han dödar Kung Pyrrhus. Ramhandlingen utspelas efter det Trojanska kriget (antikt tema) då Kung Pyrrhus har dödat Hektor och tagit hans maka (Andromake) tillfånga. Men kung Pyrrhus älskar A. och vill gifta sig med henne (svika sitt löfte till Hermione). Då hon vägrar (hon älskar fortf. sin döde Hektor, och känner en plikt att vara honom trogen) hotar han döda hennes son, Astyanax. För skydda sin son går hon med på giftermålet men p.g.a. att hon ”sviker” Hektors minne har hon en plan att ta sitt liv direkt efter bröllopet. Det är ett komplext känslospel och den röda tråden är att alla (d.v.s. människan) är offer för sina egna känslor. Känslorna gör att de inte vet hur de ska handla, de ångrar sig och får lida för sina val, som leder dem själva ofta till döden eller annan undergång. T.ex. ångrar sig Hermione sin hämnd men det är för sent. Hon tar därför sitt liv. Racine visar i språkdräkten att han är hovförfattare, men det finns även influenser från den franska preciositeten (ämnet rör människans hjärta och kvinnan står i centrum). I ”Andromake” är det Hermione som har huvudrollen, det är henne som Racine följer till slutet.

HANDLING: C. är av adlig härkomst och lever ett lu.. Visa hela

HANDLING: C. är av adlig härkomst och lever ett lugnt och lyxigt liv på ett slott i Westfalen. Han är undervisad i Pangloss filosofi som hävdar att vi lever i den bästa av världar och C. är också övertygad om att så är fallet. Dock drivs han bort fr. slottet då han förälskar sig i Kunigunda – som också bor på slottet - eftersom han inte kan mäta sig med henne i hovlig rang. Efter att ha sparkats ut ur slottet förändras hans tillvaro dramatiskt. Han blir tillfångatagen, pryglad och får springa gatlopp då han inte erkänner att han älskar bulgarernas konung utan endast Kunigunda. Men blir då han nästan är ihjälslagen benådad av konungen, som får veta att C. endast är en ung metafysiker som inte känner till mycket om världen. Istället tvingas han ta värvning för bulgarerna och får uppleva de allra hemskaste krigsupplevelser, bla. utslagna hjärnor som simmar på marken. C. lyckas dock fly. Detta blir upptakten till det brutala äventyr som följer. På Candides resa som sträcker sig över hela världen får han bl.a. uppleva en jordbävning i Lissabon, skeppsbrott och olika personers berättelser, den ena olyckligare än den andra.

Ingenstans tycks världen vara harmonisk, men C. tycks ändå alltid finna ljusglimtar i tillvaron, t.ex. då han återfinner sin lärare Pangloss. Denne lärares filosofi, tillsammans med C:s godtrogenhet, är dock en bidragande orsak till vedermödorna. Tex. då han erkänner inför inkvisitionsdomstolen att syndafallet är nödvändigt i den förutbestämda harmonin. Detta leder till att Pangloss hängs och C. blir piskad. De bägge överlever dock detta och återses i ett senare skede.

Det finns två saker som driver Candide att orka leva – trots alla påfrestningar – den ena är Pangloss lära: att allt ont är nödvändigt för det allmänna goda, det andra är kärleken till Kunigunda: att få återse henne. I det ena fallet ifrågasätts till sist Pangloss filosofi när svårigheterna blir outhärdliga, så att C:s resa blir ett sökande efter den bästa av världar – som tycks finnas i Inkalandet Eldorado. Dock i Eldorado, som C. kommer till av en slump, finns inte Kunigunda. Men där finns inte heller några kyrkliga institutioner, domstolar eller fängelser. Eldorado är ett slags positivt anarkisamhälle, där inte ens deras ledare är förmer än ngn annan. Materiellt sett är Eldorado ett paradis, marken är betäckt av ädelstenar och ofantliga rikedomar. Men ingen tycks äga dessa – eller omvänt – alla äger allt kollektivt. Inte heller kostar lyxmaten något - som Candide får åtnjuta -, det finns inget betalningsystem utan all kost underhålls av staten. Men den totala jämlikheten (allting blir likgiltigt) tillsammans med avsaknaden av Kunigunda driver Candide att lämna landet, fullastad med diamanter.

Med sin nya rikedom blir Candide vänligare behandlad av vissa personer, men dessa lurar den naive Candide som på olika vis blir av med nästan hela sin förmögenhet. Han träffar en annan lärd man vid namn Martin, som i kontrast till Pangloss tror på två principer: en god och en ond, och till skillnad fr. Pangloss är Martins filosofi grundad på egna erfarenheter.

Om den ena halvan av boken handlar om hur människor är och blir olyckliga pga. fattigdom och fysisk och psykisk smärta, handlar den resterande delen om välborgade personer som även de tycks vara lika eländiga, t.ex. vid besöket i Italien träffar C. en rik men uttråkad man.
Ingen tycks vara lycklig. Historien ändar dock med att Candide återträffar sin Kunigunda men att hon pga. hennes fruktansvärda öden – våldtagen, magen uppsprättad, slavinna - har blivit ful och nästan outhärdlig att leva med. C. köper henne fri och tager henne till maka. Dock diskuterar Pangloss, Candide och Martin om det metafysiska/moraliska ondas problem utan att komma fram till en lösning. Men av en ren händelse stöter de på en gammal man som tycks vara tillfreds med sig själv. Denne man bryr sig varken om onda eller goda handlingar eller vad som händer i omvärlden, han vill bara bruka sin lilla jordplätt. Arbetet håller ledsnaden, lasten och armodet borta. Detta påverkar de alla och de kommer överens. Fast alla med sina egna tolkningar av innebörden. Candide avslutar med ”låt oss odla vår trädgård”

PANGLOSS FILOSOFI: Symboliserar en orubblig auktoritetstro på Leibniz filosofi. (vetenskapliga dogmer) Pangloss karaktär ändrar sig aldrig inte ens då han empiriskt erfar motsatsen: (hängd, dissekerad, piskad, slav).
Han säger att ”det passar sig inte att ändra åsikt om man är filosof”. Enligt Voltaire håller inte Leibniz teori i den empiriska verkligheten – möjligtvis bara teoretiskt. Pangloss fil. säger i princip att ”det finns inget ont som inte för med sig ngt (större) gott”

CANDIDES TROSKYLDIGHET: ”Offer” för Pangloss lära, eller människans självförvållade omyndighet (Kant), men då han ändrar sig frigörs låsningarna från sina uppfostrade moraliska läror, d.v.s. han förstår innebörden av att ”odla sin trädgård” - till skillnad fr. Pangloss - och blir därmed upplyst. (Voltaires egen uppfattning)

MARTINS FILOSOFI: Motpol till Pangloss, en skeptiker/pessimist, ”det finns inget gott som inte för ngt ont med sig”. Inte heller Martin blir upplyst, då han anser att ”odla sin trädgård” är förenlig med en ”dräglig tillvaro” (balans mellan principerna)

KÄRLEKEN TILL KUNIGUNDA - o det sista mötet med henne: kan symbolisera känslan och dess underlägsenhet inför den förnuftiga realiteten (genomgående tanke i Upplysningen): Det är förnuftigt att anta att hennes hemska erfarenheter har satt sina spår, samt att Candides kärlek försvagas då K. förändrats både som person och till utseendet.

ELDORADO: en utopi, d.v.s. håller inte som verklighet ens för Voltaire (avskilt land, C. lämnar, allting blir likgiltigt, överdrivet beskriven)

ODLA SIN TRÄDGÅRD: Kan påvisa en skepsis till filosofin som rättesnöre i livet för att besvara moraliska frågor ”vad är relationen mellan gott/ont”. Både Martin och Pangloss kan ha lika rätt. Det bästa är att undvika frågorna och istället arbeta. Kan även tydas som vi måste undvika doktriner som inte tillåter oss att själva tänka fritt. Vi måste odla/bilda våra egna erfarenheter, trädgården kan vara en sorts plattform för dessa odlingar. (teorier om mänskliga rättigheter, tryckfriheter och censurförbud)

Ett för tiden användbart framställningssätt för ST.. Visa hela

Ett för tiden användbart framställningssätt för STURM UND DRANG rörelsen var brevromanen. I JEAN-JACQUES ROUSSEAUS ”Julie eller Den Nya Héloise” (1761) kärlekssaga berättas om en man som älskar en kvinna som även älskar honom men av familjen tvingas hon att gifta sig med en annan äldre man ur överklassen. Hon försöker glömma sin älskade men blir desperat och tar sitt liv. Denna roman kan ha varit en inspirationskälla till geniet JOHANN WOLFGANG VON GOETHES egen ”Den Unge Werthers Lidanden” 1774. Denna brevroman bygger även på en händelse i hans eget liv då han i unga år förälskade sig i Charlotte Buff, som dock redan var förlovad. Romanen blir diktarens egen själsliga dokument. Att det är frågan om en sorts själslig terapi förklarar också det lilla förordet.

WERTHER skriver till Wilhelm, men det finns ingen korrespondens mellan de två, utan ”breven” har mer karaktären av en dagbok, daterad vid varje tillfälle. I boken beskiver Werther sitt inre känsloliv, det som händer utanför, den yttre verkligheten är endast sporadiskt nedtecknat.

W. beskriver i inledningen av boken hur han flytt från stan och människorna (underförstått borgarna) till ensamheten på landet (Rousseau). Han tycks vara tillfreds och njuter av vandringar i naturen och läser med godan ro sin Homeros. Men då han träffar mamsell LOTTE förändras allt. Blixtarna och Åskan (som faktiskt inträffar) får symbolisera hans känslorus och då hon säger nyckelordet ”Klopstock!” öppnas hela hans hjärta. W. befinner sig nu i ett lyckorus som varar ett bra tag, men då han sakta börjar inse att hon är trolovad åt en annan man, ALBERT, förbyts glädjen till sorg och smärta. Faktum är att W. har långt tidigare fått höra att hon är bortlovad, men informationen var då honom likgiltig. Det är som om han inte vill inse hur verkligheten föreligger, utan han går helt upp i sin egen skapade drömvärld. När väl insikten kommer slits han å ena sidan av familjen och fadersdyrkan, Albert och Lotte bildar en egen liten enhet, som Werther av lojalitetssjäl inte vill bryta upp, å andra sidan vill han som ung individ inte låta sig anpassas efter andras normer och äldre familjetraditioner, speciellt då han är upp över öronen förälskad i Lotte. Dessutom är Albert en förnuftets människa, som anser att det är vansinne att begå självmord. W. däremot anser att det är var och ens rättighet och att det krävs styrka och mod (passion) för en sådan handling. I deras heta diskussion (224-228: LK) står det klart att det handlar om en kamp mellan förnuftet kontra känslan. Werthers försämrade tillstånd gör att han åter försöker fly, fast nu ifrån Albert/Lotte konflikten. Fast trots alla flyktförsök till och från olika platser, finns känslorna kvar, som tar överhanden och som till sist leder honom att till sitt liv.

De känslostämningar som beskrivs i verket är stundtals skildrad genom naturen, fast även det motsatta förhållandet råder d.v.s. naturen påverkar/förstärker Werthers perception som i sin tur påverkar känslorna t.ex. det stora åskvädret i början, eller ”liksom det blir höst, blir det höst inom mig, mina blad gulna”. En annan tendens gäller den litteratur som W. läser. I början läser han Homeros och då är språket och meningsbyggnaden i breven relativt klart retorisk, fast fram emot slutet läses Ossian, och då är språket stundtals kaotiskt och meningarna övergår till ett lyriska oden och utdrag hämtad ur Ossians Sånger.

Bland tragedierna är ”Hamlet” (1601) e.. Visa hela

Bland tragedierna är ”Hamlet” (1601) en av dem viktigaste. Ramhistorien är att prins Hamlets far har dött, och faderns bror Claudius har blivit kung då han snarast efteråt gift sig med Hamlets moder Gertrud. Hamlet är vred över att hans moder inte kan vänta längre med att gifta sig och ifrågasätter hennes kärlek till hans far. Hamlet är även vred på styvfadern eftersom han sörjer sin ”riktige” far, den döde kungen. Hatet späs på ytterligare då han får veta att av hans faders vålnad att hans far blivit mördad av farbrodern. Hämnden är oundviklig, både för Danmarks ära och hans egna personliga behov. Men eftersom ”något är ruttet i Danmark” och korrupt bland hovet måste Hamlet spela en roll för att inte väcka misstänksamhet om sina hämndplaner. Hamlet beslutar sig för att spela galen och berättar detta endast för sina trognaste edsvurna vänner.

Dessvärre hamnar Hamlet i konflikt både med sig själv och sin älskade Ofelia. I de inre monologerna slits Hamlet av att han själv måste spela ett falskspel för att få sin hämnd, och då i synnerhet mot Ofelia. Och av att han själv måste mörda för att hämnas mördaren. Han tvivlar samtidigt som han känner sveket mot sin far, om han inte hämnas. Hamlets roll att spela galen driver honom till att bete sig galet, vilket bryter ner hans psyke att han vid ett tillfälle dödar han Ofelias älskade far. Ofelia blir vansinnig av detta och begår självmord och när Hamlet får veta att hon är död knäcks hans psyke än mer. Samtidigt har Ofelias bror Laertes beslutat sig för att hämnas på Hamlet, precis som Claudius misstänker att Hamlet vet vem som mördade den forne kungen. Både Claudius och Laertes planerar att döda Hamlet genom att förgifta honom. Men i sammansvärjningen förgiftas både Gertrud och Laertes. Hamlet dödar Claudius och begår sedan självmord. Den ende som överlever är Hamlets vän Horatio (möjligtvis en anspelning på den romerske författaren) , som får till uppgift att berätta om Hamlets tragiska öde.