Chill out - "vi som blundar för klimathotet" Om A.. Visa hela

Chill out - "vi som blundar för klimathotet"

Om Al Gores En obekväm sanning är miljö-organisationernas Lilla röda, har Chill out potential att bli motsvarande för klimatförnekarna. Deniz Tütüncü tycker att boken trots allt har många poänger.

Mao Zedongs Lilla röda har lästs av miljontals människor. Om Al Gores film En obekväm sanning är miljöorganisationernas Lilla röda, har Chill out - sanningen om klimatbubblan, definitivt potential att bli klimatförnekarnas Lilla röda

Chill out är en facklitterär bok med hårfina retoriska grepp för att få läsaren att hålla med, trots att författarna skriver att de vill vara objektiva. Den är stundtals väldigt vetenskaplig men blir i en handvändning oresonlig.

Författarna är hängivna anhängare till den så kallade Eco-imperialismen. Som exempel på Eco-imperialism nämner författarna oljan. De menar att politiker som vill gå ifrån oljan till mer hållbara bränslen inte gör det för miljöns skull utan för den allt sämre kontakten med de oljerika länderna. De skriver också att man borde ha kvar oljan som bränsle för att de länder som exporterar olja, exempelvis Nigeria, ska ha möjlighet att utvecklas ekonomiskt. Ser man på längre sikt så förstår man att oljan inte är hållbar. Den snabbar på klimatförändringarna och på sikt kommer det att drabba oss människor fatalt.

Jag tycker att boken är intressant, eftersom den fick mig att förstå hur komplicerad klimatfrågan är. Men författarna tappar många poäng när de smutskastar organisationer som arbetar för en bättre miljö. De svartmålar organisationerna som en hop som avskyr kapitalism och totalt vända från verkligheten. Självklart är det inte bara den lilla människan som ska arbeta för en bättre miljö, utan särskilt företag och institutioner som är de som släpper ut mest koldioxid. Det jag tycker är svårt är att erkänna de fakta som kommer från forskare som delvis blivit sponsrade av diverse företag, exempelvis Exxon mobil.

Lars Bern har en lång karriär inom miljöfrågorna. Han har bland annat varit vd för ÅF (förra Ångpanne Föreningen) och ordförande i Det Naturliga Steget (DNS). Han har dessutom tidigare skrivit böckerna Uthålligt ledarskap (1993) och Strategi för Naturlig Tillväxt (1998).

Maggie Thauersköld har studerat juridik, psykologi och statistik men har ingen förankring i klimatfrågan.

Chill out - sanningen om klimatfrågan är en bok som skrivits med baktanken att skapa opinion mot miljömedvetenhet och klimatsmarthet. En mer passande titel hade varit Chill out - vi som blundar för klimathotet.

Deniz Tütüncü, Minplanet

www.minplanet.se/recensioner

Recension: Pinsamt om Koenigsegg "Efter ett tag.. Visa hela

Recension: Pinsamt om Koenigsegg


"Efter ett tag ger jag upp att läsa boken som den är tänkt och börjar göra en topplista på Ingemar Arbnors rumpslickande." skriver Mattias Goldmann, som har läst boken om Koenigsegg, företaget som är på väg att ta över Saab.

Koenigsegg är på väg att överta Saab i en av de största och mest dramatiska affärerna på senare år - ett företag som bygger tjugo bilar om året övertar ett som bygger över hundra tusen. Därför har uppmärksamheten kring företaget och dess vd och grundare Christian von Koenigsegg varit mycket stor. Och därför är en hel bok om honom och hans företag intressant läsning.

Eller borde vara. För Arbnors bok Koenigsegg - entreprenörskap i världsklass - är så nära en reklambroschyr man kan komma. Arbnor uttrycket redan i förordet sin gränslösa beundran för Christian von Koenigsegg och på den vägen fortsätter det.

På de drygt 200 sidorna finns inte ett kritiskt ord om firman eller grundaren - de enda sidorna med någon form av distans eller analys är de 13 sidor som Christian inbjudits att skriva själv.

Boken är färsk i handeln, men förordet daterat till mars 2006 och häri ligger en del av problemet. Efter att Saab-affären började, har journalister med vass penna snarare än autografblock i sin hand granskat Koenigsegg.

Självfallet borde förlaget Liber ha gett Ingemar Arbnor i uppdrag att komplettera sin bok med åtminstone en del av de tveksamheter och fuffens andra funnit kring bilföretaget, men inte ett ord finns med.

Efter ett tag ger jag upp att läsa boken som den är tänkt och börjar göra en topplista på Arbnors rumpslickande. "Bilen är så efterfrågad att företaget står på en solid framtidsgrund" och "2003 redovisar man vinst för första gången", skriver han utan att nämna att Koenigsegg gått med förlust alla år utom just 2003 då det blev vinst på grund av försäkringsersättning efter en aldrig klarlagd fabriksbrand.
Företagsloggan är "vacker" och Christian är "ett geni". Men bäst är ändå "Det är inte alla förunnat att ha det mod och den vishet Christian uppvisar". "Till slut kunde jag inte låta bli att skriva en bok om honom."

I hela boken är ingen annan än Christian intervjuad. Två sidor tidningsklipp under rubriken "Andra röster om fenomenet Koenigsegg" får representera vad andra tycker och tänker om fenomenet, och här finns röster som redan 2006 var kritiska och ifrågasättande, men de avfärdas av författaren som folk som inget förstått och som representerar gammaldags tänkande.

Miljöfrågorna är helt centrala för framtidens bilism och hur en supersportbilstillverkare kan bidra till att utveckla Saabs miljöprofil har varit ett av de stora frågetecknen i samband med affären. Men bara en tredjedels sida - två promille - av boken handlar om miljö. Christian von Koenigsegg avfärdar elbilen med ett förvirrat resonemang om att den visserligen är effektivare än förbränningsmotorn men inte tillräckligt effektiv och därför tror han mer på förbränningsmotorn.

Hans tankar om att avskaffa kamaxlarna, ha fria ventiler och nya bränsletyper är intressanta, men ingår i de fyra raderna om miljö och utvecklas inte. Genomgående avstår Arbnor från att ställa en enda följdfråga till sin hjälte.

Boken sägs handla om entreprenörskap, men vi lär oss inte mycket om vad som egentligen är framgångsfaktorer bakom märket. Och Arbnor hämtar inte ens hem att detta faktiskt är en framgång - att på femton år ha byggt färre bilar än vad Saab gör på en timma må vara en del av exklusiviteten, men inte att omgärdas av ständiga ekonomiska tveksamheter och juridiska processer mot både kunder och återförsäljare.

En sak är dock säker: Koenigsegg är en skicklig marknadsförare och mytbyggare, och det är förstås viktiga entreprenörsegenskaper. Jag tror inte att Koenigsegg på allvar tänker köpa Saab - kom ihåg var ni läste det först - utan att budet är en cynisk del i att profilera det egna varumärket och dras tillbaks eller underkänns i sista stund.

Så boken skulle kunna ses som en del av den egna marknadsföringen, om det inte vore för att den är så dum, okritisk och dåligt uppdaterad att den är pinsam för både författaren och bilmärket.

Mattias Goldmann augusti 2009, Minplanet

www.minplanet.se/recensioner

Hoppfull men skoningslös klimatdeklaration "En fr.. Visa hela

Hoppfull men skoningslös klimatdeklaration

"En frisk fläkt i en diskurs som tröttsamt ofta präglas av hopplöshet och cynism." Minplanets nya recensent Emma Hemström blir på riktigt gott humör av David Jonstads Vår beskärda del.

Redan i titeln till sin debutbok lägger David Jonstad ribban högt - inget mindre än en lösning på självaste klimatkrisen utlovas. Min första reaktion på formuleringen blev en fnysning. I sann jantelagsanda tänkte jag att ett sådant löfte är väl magstarkt och radikalt. Kanske rentav naivt.

Jag fick anledning att ändra mig. Visst är det debattinlägg Jonstad levererar både radikalt och provokativt, men knappast naivt. Han visar att det enda ansvarsfulla sättet att konfrontera en kris av klimatförändringarnas kaliber, måste vara just radikalt. Jonstad gör det omöjligt att fly från det faktum att handling alltid väger tyngre än ord. Det är, tyvärr, aldrig tanken som räknas. Det känns jävligt befriande att någon vågar påminna om det.

Jonstad pekar tydligt ut kärnan i klimatkrisen och argumenterar sig stegvis fram till den lösning han anser mest effektiv, realistisk och framför allt rättvis - koldioxidransoner.

Vår beskärda del utgör en frisk fläkt i en diskurs som tröttsamt ofta präglas av hopplöshet och cyniska tongångar. Trovärdigt och träffsäkert skildras en alternativ framtidsvision av ett fossilfritt Sverige år 2030, lika rimligt som alla de domedagdystopiska framtidsprognoser som haglar i klimatdebatten.

David Jonstad, frilandsskribent och en av grundarna till Klimatmagasinet Effekt, lyckas med konststycket att vara optimist utan att ta sig utanför det realistiskas ramar.

Därför blir jag för ovanlighetens skull på riktigt bra humör av att ta del av ett inlägg i klimatdebatten. Oavsett vad man tycker om det förslag till lösning på krisen som Jonstad levererar, övertygar han förhoppningsvis de flesta om att den enda sanna boten på klimatångest går genom handling.

Den obekväma sanningen måste erkännas, alternativen presenteras och hoppet skakas till liv. Vi behöver morötter snarare än piskor.

Istället för att påpeka riskerna med ett fortsatt leverne som överskrider jordens kapacitet, poängterar Jonstad vinsterna som kommer med en planetvänlig livsstil. Vi vinner mer än vad vi får göra avkall på. Jag ser fram emot den dag då den infallsvinkeln blir den självklara, och helst den enda, i klimatdebatten.

Vi har alla förutsättningar att vända utvecklingen. Framtiden är inte determinerad, den blir vad vi gör den till. Jonstad peppar helt enkelt läsaren genom att bevisa att vi kan om vi vill. Och kanske viktigast av allt - han får oss att vilja.

Emma Hemström, Minplanet

Fler recensioner av böcker i samma genre på www.minplanet.se/recensioner