Hadrianus berättar i brev till Marcus Aurelius om sitt liv. Stilen är inte bara återhållsam, som det står på bokomslaget, den är svårforcerad. Meningarna måste läsas om och om igen och innehållet är knastertorrt. Det är också svårt att "hänga med" för mig som är relativt okunnig om den tiden. I medelåldern blev Hadrianus oerhört förälskad i en underskön yngling, som sedan följde honom överallt. Två år senare dör Antinous. Hadrianus inte bara sörjer, han gör honom till en gud och låter skapa hans avbilder överallt. Denna episod är det enda fängslande i romanen. Annars är det mest politik som avhandlas. I ett efterord skriver Yourcenar om bokens tillkomst. Det är faktiskt det bästa avsnittet.
