Hemmansägaren Paul Anderson skrev under signaturen Inge Hwit varje vecka under en tjugoårsperiod i Vestmanlands Läns Tidning. Han skrev om livet på bondgården samt om hans vardagliga och filosofiska tankar. I min läsning av hans bok, som är en samling av hans personliga favoriter under de tjugo åren (1950-1970), kände jag hur stark hans känsla för bygden var. Hur starka hans rötter var i den västmanländska myllan. Hur starka banden var mellan honom och hans förfädrar. I de rotlösa tider som vi lever idag kan det vara bra att läsa om hur människor tänkte förr i tiden. Liberalism i all ära, men liberalismens atomistiska tänkande har en tendens att betrakta varje ny generation som totalt nollställd. Banden mellan generationerna är avskurna och människor utgår från att staten ska fixa vården om sina barn och sina föräldrar.

"Det är nära från hus till hus, men långt från hjärta till hjärta" sjöng Nils Ferlin poetiskt. Detta kännetecknar till stor del vår tid där anonymiteten slår ut den äkta solidariteten. Inge Hwit ansåg att det i hans hembygd var tvärtom. Det var långt från hus till hus, men nära från hjärta till hjärta. Människor i bygden ställde upp för varandra, må vara av egoistiska skäl. Men dessa egoistiska skäl skapade starka band mellan människor som idag är totalt avskurna. Thorbjörn Fälldin varnade för denna utveckling, men den statliga expansionen gick inte att stoppa.

Boken har också fått mig att inse det jag redan vetat sedan tidigare. Könskampen är konstruerad av dagens uttråkade lyxsökerskor som söker efter syndabockar för att de valt fel väg i livet. Den relation som författaren har till sin fru är romantisk, om ändå inte alltid lycklig. På den tiden tog man orden "I nöd och lust" på ett större allvar. Må vara att skilsmässor och separationer kan vara nödvändiga emellanåt, men idag råder hyperinflation på äktenskapsmarknaden. Livets mening sätts i relation till äktenskapsomsättningen.

Nu kan man inte ta denna bok som intäkt för att jag har rätt angående könskampen. För att bevisa att könskampen är en lyxkamp får man läsa historieböcker. Men för att förstå det som bevisas i historieböckerna rekommenderar jag boken "Ett bondeår". Inge Hwit och hans hustru levde i symbios, de delade upp sysslorna för att överleva dagen. Inte för att Inge Hwit och hans manliga grannar ingått en konspiration mot sina fruar. Inge Hwits konsekventa benämning av sin fru visar tydligt vad jag menar - livsförljuverskan. Har ni hört detta vackra tilltalsord tidigare? Min ordbehandlare har det inte. Men hora känner ordbehandlaren till.

Hwit, Inge: Ett bondeår, VLT-Press, Västerås, 1971

Betyg 4