Detta är första delen i Maria Küchens samhällstrilogi. Själv läste jag del två först (Harhjärta), och sedan den här. (Den avslutande delen, Svart stjärna, har precis kommit ut.) Av flera anledningar känns Lycklig hora än mer tröstlös än Harhjärta, ännu svartare. Jag upplevde den aldrig som seg eller svårläst, men övervägde ändå stundtals att lägga den ifrån mig just på grund av sin hopplöshet. Det är hemskt svårt för mig att bedöma den utifrån sina egna meriter, eftersom jag kastade mig in i den så snart efter jag avslutat Harhjärta – ställt bredvid den är fyran svag men nog fortfarande rättvis. Det ska bli spännande att läsa Svart stjärna endera dagen.