I början av förra seklet försökte kvinnor få in en fot på tidningsredaktionerna. De kom från övre medelklass, välutbildade och ambitiösa. Men de mötte motstånd från vissa män, från början ansågs de inte duga utan fick skitjobben, när de visade sin kapacitet sågs de som farliga konkurrenter. Men några förutseende redaktionschefer insåg vad de hade att tillföra och gav dem chansen. I Stockholm dök ett helt gäng upp ungefär samtidigt ”en märklig explosion av kvinnlig intelligens” som någon uttryckte det. De hjälpte varann att utmana mansväldet i pressen, var banbrytare och blev framgångsrika på olika sätt. Men de bildade också livslånga vänskapsband, hjälpte varann genom sjukdomar, kärlekssorg och missbruk. De kallade sig Ligan.

Två av dem slog igenom direkt och blev den tidens kändisar, det var Ester Blenda Nordström och förstås Elin Wägner, bestsellerförfattare, demokratikämpe och till slut akademiledamot. Men även andra i Ligan gjorde avtryck och fick lysande karriärer. Ellen Rydelius var språkgeni, hennes reseskildringar och resehandböcker förnyade genren. Célie Brunius hade en spikrak karriär trots make och sex barn och blev vår första veckotidningsdrottning. Den supereffektiva Gerda Marcus var ledande inom svenska Rädda Barnen och hennes insatser för svältande barn efter första världskriget och för judarna som flydde från Hitler gav henne internationell uppmärksamhet.

Fatima Bremmer har skrivit en medryckande, lättläst men ändå faktaspäckad hyllning till dessa kvinnliga journalistpionjärer. Som läsare förvånas man över deras framåtanda och mod, hur de reste världen över och hela tiden levererade och presterade. Men det är nyckeln till deras framgång, män har alltid värderat och värderats efter sina prestationer. För att bli accepterad i ett patriarkalt samhälle krävs prestationer, Ligan levererade, fick den respekt de förtjänade och öppnade dörrar för andra kvinnor.
Det de var mindre bra på var sina egna kärleksrelationer. I Ellen Keys anda anammade de fri sex men blev ofta förälskade i fel män, med hjärtesorg som följd. Här tycker jag författaren gör det lätt för sig och lägger all skuld på männen. Men kvinnorna var vuxna, välutbildade och oberoende, inget hindrade dem att välja – eller välja bort! I den jämställda värld de strävade efter är även kärlekslivet bägges ansvar, något som kan vara svårt att ta in även idag...

Det är svårt att inte jämföra med Ulrika Knutssons bok Den besvärliga Elin Wägner och de kompletterar varann på ett utmärkt sätt. Ligan nämns knappt i Knutssons bok medan Bremmer i sin tur bara glider över Fogelstadsgruppens insatser och Wägners författarskap. En intressant sak är Wägners förhållande till svägerskan Ellen Rydelius, deras vänskap avbryts när Wägner adopterar Ellens makes barn med sin älskarinna. Enligt Bremmer återuppstår vänskapen efter några år medan Knutsson beskriver läget mellan dem som spänt och svalt resten av livet.

Detta är en utmärkt bok som jag starkt rekommenderar! Den är förvisso lite ”hoppig” och snårig, det är (för) många personer att hålla reda på. Men på första sidorna finns ett bildgalleri med kort info om kärntruppen i Ligan, den är ovärderlig. Kan tänka mig att det är lite svårare om man lyssnar? Boken är också tänkvärd och inte så lite sorglig, framgång kombineras med personliga tragedier. Men så är livet och ingen kommer undan...

Betyg 4