Den nionde boken om Lilla Anna. Mamma och pappa är på arbetet, Lilla Annas hund och Långa Farbrorn är borta. Hon hittar Långa Farbrorn och när hon klättrar upp på hans gröna hatt ser hon sin hund. Utkom första gången 1972.
Gillar sättet att i bilderna låta det fotograferade samarbeta med det tecknade. Något sådant har jag inte sett i någon annan författares böcker. Hallonhäcken ser så läcker ut att jag genast vill äta upp den. Med vispgrädde till.
Lilla Anna känner sig ensam. Hennes hund har sprungit på upptäcktsfärd. Och hennes vän Långa Farbrorn syns heller inte till. Anna beslutar sig för att plocka blommor. Då plötsligt höjer sig marken hon står på. Den gungar upp och ner. Anna befinner sig i själva verket på Långa Farbrorns blommiga slips. Och just där kommer vi till mitt favoritavsnitt. Det om att alla oavsett vem de är har varit små och hjälplösa en gång. Som då kungen. Här sitter han och bajsar på pottan. Och kanske det är polisen som i sin tur slagit sönder en skål. Detta borde alla som känner sig stora och viktiga tänka på. Att de varit lika små som lilla Peggy.
