Jag blev intresserad av boken eftersom jag tidigare uppskattat Katarinas repotageböcker. Men nu förstår jag varför hon endast skrivit faktaböcker tidigare. Hon är nämligen fullkomligt usel när det kommer till skönlitteratur.
För det första kan man sammanfatta karaktärerna med att de är gjorda av kartong; ingen är trovärdig, alla är förutsägbara. Antingen är dem genomgoda eller genomonda, och mönstret är att alla kvinnor är väna små oskyldiga varelser, och männen samvetslösa egoister. Språket är livlöst, enkelformigt och torftigt. Hon leker inte med språket alls, utan beskriver bara saker och ting mekaniskt och rakt upp och ner utan någon som helst kreativitet i formuleringarna.
Slutet av boken är ett fullkomligt antiklimax. Istället för att välja en mer dramatiskt avslutning så föredrar visst Katarina att man ska bli lika besviken som man varit ända sedan man slagit upp första sidan på denna sorgliga ursäkt till bok. Jag kommer INTE att läsa resten av serien, och rekommenderar inte heller att övriga gör det.
|
(31 år)